att ta farväl
Avsked.
Avskedsparty hela dagen. Bölade gjorde jag inför avresa mot Tyskland. Bölar gör jag när det börjar dra ihop sig. Själva helvetet också! Hård som fan, men helt omöjlig är man ju inte.
Slänger upp några bilder från diverse, och tar adjö. Jo, så är det. På lördag skjutsar mina älskade päron mig hem. Vi tänkte festa till det med lite utställningar, muséeum, partyfärja och lite andra stopp på vägen. Jag tänker klättra på bildörren, krafsa med naglarna på rutorna, skrika och vråla och hoppas att vi glömt något på vägen och därmed måste vända. Planerar att Låsa in Dagmar på toaletten, åka iväg, och först i Trelleborg säga till Bernd att "Du, har vi inte glömt Daggi?"
Sedan åker vi tillbaka och lever lyckliga i alla våra dagar.
Aja, ska väl trots allt bli ganska roligt att få träffa alla granna svenskar och åter få behärska ett språk till fullo.
Nu vill jag dessutom ha en pyttekommentar från alla som läser detta sista inlägget, som avsked.
Det är jag fanimig värd.
Denna hängde jag upp på dörren idag.
Ett litet välkomnande till gästerna bara.
Med första bilden har jag tjänat ihop poäng till en egobild,
med fräcka lederhosen. Ja, jag försöker se lite cool ut med.
Har man förtjänat detta? Belrins grannaste tårta. Detta är uppenbarligen
de tre goda ting som symboliserar en Lollo, Älskade uppslagsboken, brillorna, och läppstiftet.
Blev rörd som få får jag väl erkänna.
Bilden talar för sig själv. Kärlek kan man fanimig köpa.
Daggi hade inhandlat söt sekt till Lollo. Såhär duktigt satt jag en gång,
sedan drack jag min sekt, fyllde på och drack en till. Och där vinglade man runt
på sin egen avskedsfest och körde en och annan dålig vits på svenska,
välte ner ett vinglas och låg på köksbordet och skrattade till tårarna sprutade.
Tror jag gjorde succé.
Bara kolla. Vem får möjligheten att leva livet så underbart...finner inget bra ord..sensuellt på något vis?
Goda vänner, ett par cider, gitarr och god mat uppe på ett tak,
med utsikt över Berlin, en sommarkväll i juni? Vi satt där och såg på solnedgången.
Eller som här. En mycket god vän, två flaskor vin, och Berlin.
Man kan ibland inte begära mer. Vi satt på en bänk och skrattade till solen gick ner.
Pratade med människor som gick förbi, fick en livshistoria av en gammal knarkare,
spelade bordtennis, och när det gick mot gryning grät vi. Det är hårt att lämna.
Älskade Daggi som skämt bort mig med så mycket kärlek och hjälp att jag
aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Så många gånger vi garvat till gråt,
så många gånger vi suttit i soffan och pratat in på nätterna,
så många gånger hon stöttat mig i mina bestyr och dumheter,
så många minnen jag aldrig kommer att glömma.
Och pappa Büttner sedan, som jag inte orkar ladda upp bild på just nu, är inte sämre.
Alla de äventyr han släpat med mig på, och alla de äventyr han blivit medsläpad på.
Envis jävla tyskgubbe, som aldrig kommer att tycka som jag. Kommer att sakna den mannen också.
Jag har funnit mina vänner för livet, och jag kommer att återvända till min hjärtestad Berlin.
Hör hemma i liv och lust och nattliv och möjligheter. Adjö, vi ses.
Något mer jag vill skriva? Jag har träffat så många intressanta människor, har vänner att komma tillbaka till, har haft många jobbiga dagar då jag saknat det svenska språket och de svenska vännerna, har kommit på fötter igen, har ändrat på saker jag inte varit nöjd med, har blivit nöjd, har fått jobb på en exklusiv make-up- och parfymkedja (vem kunde tro det?), har blivit kär, har ätit på fina restauranger, har slarvat bort grejer, har gråtit, har kysst främmande, alldeles för gamla män, har njutit av det, har ätit sushi, har besökt många städer, har lärt mig tyska (till viss del), har gått upp sex kilo, har firat jul, nyår påsk, födelsedag etc, har tänkt, har undrat, har hoppats, har längtat, har levt.
(Och glöm inte avskedskommentaren)
Avskedsparty hela dagen. Bölade gjorde jag inför avresa mot Tyskland. Bölar gör jag när det börjar dra ihop sig. Själva helvetet också! Hård som fan, men helt omöjlig är man ju inte.
Slänger upp några bilder från diverse, och tar adjö. Jo, så är det. På lördag skjutsar mina älskade päron mig hem. Vi tänkte festa till det med lite utställningar, muséeum, partyfärja och lite andra stopp på vägen. Jag tänker klättra på bildörren, krafsa med naglarna på rutorna, skrika och vråla och hoppas att vi glömt något på vägen och därmed måste vända. Planerar att Låsa in Dagmar på toaletten, åka iväg, och först i Trelleborg säga till Bernd att "Du, har vi inte glömt Daggi?"
Sedan åker vi tillbaka och lever lyckliga i alla våra dagar.
Aja, ska väl trots allt bli ganska roligt att få träffa alla granna svenskar och åter få behärska ett språk till fullo.
Nu vill jag dessutom ha en pyttekommentar från alla som läser detta sista inlägget, som avsked.
Det är jag fanimig värd.
Denna hängde jag upp på dörren idag.
Ett litet välkomnande till gästerna bara.
Med första bilden har jag tjänat ihop poäng till en egobild,
med fräcka lederhosen. Ja, jag försöker se lite cool ut med.
Har man förtjänat detta? Belrins grannaste tårta. Detta är uppenbarligen
de tre goda ting som symboliserar en Lollo, Älskade uppslagsboken, brillorna, och läppstiftet.
Blev rörd som få får jag väl erkänna.
Bilden talar för sig själv. Kärlek kan man fanimig köpa.
Daggi hade inhandlat söt sekt till Lollo. Såhär duktigt satt jag en gång,
sedan drack jag min sekt, fyllde på och drack en till. Och där vinglade man runt
på sin egen avskedsfest och körde en och annan dålig vits på svenska,
välte ner ett vinglas och låg på köksbordet och skrattade till tårarna sprutade.
Tror jag gjorde succé.
Bara kolla. Vem får möjligheten att leva livet så underbart...finner inget bra ord..sensuellt på något vis?
Goda vänner, ett par cider, gitarr och god mat uppe på ett tak,
med utsikt över Berlin, en sommarkväll i juni? Vi satt där och såg på solnedgången.
Eller som här. En mycket god vän, två flaskor vin, och Berlin.
Man kan ibland inte begära mer. Vi satt på en bänk och skrattade till solen gick ner.
Pratade med människor som gick förbi, fick en livshistoria av en gammal knarkare,
spelade bordtennis, och när det gick mot gryning grät vi. Det är hårt att lämna.
Älskade Daggi som skämt bort mig med så mycket kärlek och hjälp att jag
aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Så många gånger vi garvat till gråt,
så många gånger vi suttit i soffan och pratat in på nätterna,
så många gånger hon stöttat mig i mina bestyr och dumheter,
så många minnen jag aldrig kommer att glömma.
Och pappa Büttner sedan, som jag inte orkar ladda upp bild på just nu, är inte sämre.
Alla de äventyr han släpat med mig på, och alla de äventyr han blivit medsläpad på.
Envis jävla tyskgubbe, som aldrig kommer att tycka som jag. Kommer att sakna den mannen också.
Jag har funnit mina vänner för livet, och jag kommer att återvända till min hjärtestad Berlin.
Hör hemma i liv och lust och nattliv och möjligheter. Adjö, vi ses.
Något mer jag vill skriva? Jag har träffat så många intressanta människor, har vänner att komma tillbaka till, har haft många jobbiga dagar då jag saknat det svenska språket och de svenska vännerna, har kommit på fötter igen, har ändrat på saker jag inte varit nöjd med, har blivit nöjd, har fått jobb på en exklusiv make-up- och parfymkedja (vem kunde tro det?), har blivit kär, har ätit på fina restauranger, har slarvat bort grejer, har gråtit, har kysst främmande, alldeles för gamla män, har njutit av det, har ätit sushi, har besökt många städer, har lärt mig tyska (till viss del), har gått upp sex kilo, har firat jul, nyår påsk, födelsedag etc, har tänkt, har undrat, har hoppats, har längtat, har levt.
(Och glöm inte avskedskommentaren)
