smaerdroflaer
and I am what I like
I'm not hurting no one
I'm just having my fun
Jag vet inte. Jag är så ledsen, men jag vet inte. Hur ska jag kunna förklara för er?
Hur ska jag kunna förklara hur det bara bubblar och dansar i magen och känslorna står mig upp i halsen ibland?
Berlin. Tjatigt, kan tänkas, men ändock. Där går jag, klockan är halv åtta ungefär och staden är livligare än Kristianstad under valdags, och Vinslöv under byamarknad. Det är en vanlig sketen torsdag, och jag blir så sugen på livet att jag mest bara går och ler. Skrattar lite och får ljuga ihop diffusa anledningar om någon frågar, för några konkreta har jag inte.
Tänk er själva. Där glider man, springer på en stor modevisning mitt på gatan, musiken pumpar och man kan liksom inte undvika att vara i centrum trots att röda mattan ligger tio meter från skorna och lamporna egentligen uppmärksammar den snygga modellen med outfiten för sjutton K. Där gliiider man. Där glider man med sin rosa fruktbrygd i plastbehållare från ett chict speciallcafé auf Friedrichstraße. (Servicen erbjöd mig att alldeles själv välja banan, jordgubbar, kiwi, apelsin och hallon. Sedan pressade han. Inget jävla Bräm-nypressatförsisådärtvåveckorsedan-hultsskit här inte). Åt vänster skådar mina synorgan en kostymklädd man öppna bildörren för en dam i pälkappa utanför det femstjärniga, åt höger, bak ett gulddekorerat fösterglas, en hop människor på en flott restaurang avnjuta ett glas vin och trivsam atmosfär. Säkert gott sällskap också.
Blickar jag framåt ser jag ståndande gatulampor, köpcenter, Berlins prominenta domkyrka (dsom är SÅHÄR mäktig), och jag kan inte få nog!
Visst har man stundom något ångest över det faktum att vara arton år fyllda, dvs vuxen och halvdöd. Det är ibland. Stundtals. Då och då. Inte så ofta alltså. Just nu är det hela mest bara så jävla helfestligt och häftigt! Häftigt att vara arton år fyllda, dvs vuxen och halvdöd. Halvdöd? Jo, trots allt tar alltsammans luften ur mina lungor. Livet kamrater, LIVET !
Alltså, kolla. Jag är mållös, borde ni också vara.
Torsdag, jobbedag, och inget särskilt.
Så särskilt och egenartat det bara kan bli, tycker Lollo.
I am who I am
and I am what I like
I'm not hurting no one
I'm just having my fun
palm trees in the wind
Godkväll, får jag väl börja med att säga. Egentligen passar det inte riktigt min nuvarande dygnsrytm, men det ser bra ut. Tänkte nämligen (för ganska exakt tre timmar sedan) att "En liten powernap på den här dagen?"
Sagt och gjort. Fast liten..
Stegen upp ur sängen imorse var påfrestande för min halvdöda kropp och vädret ute var, svart. Svart råkar vara min älsklingsfärg så "TJOLAHOPP!!" skrek jag som om jag vunnit 50 kronor på Triss och älgade ner i köket. Vips satt jag på stolen och väntade på frukost! Det är sant. Dagmar hjälper. Jag äter ju. Det är halva görat.
Kemitimmen. Jag unnade mig lite semester på grannens axel och kände att trots Frau Langfelds fängslande föredrag om oxidationstal under hauptgruppen och nebengruppen ville jag dö. Har ni aldrig känt den känslan? Tröttheten tar över allt och får man inte lägga sig och blunda funkar ingenting!
Jag dog inte, anmärkningsvärt nog, och fick följa med franskeleverna ins Kino. (Tycker gott att ni kan lära er lite ni med) Inte för att jag på något vis haft en enda fransklektion, men med två vänners hjälp övertygade jag rektorn om att jag är ju trots allt här med huvudsyftet att lära tyska. Och undertexten torde ju vara skriven på just, tyska?
En tur på Alexa (köpcenter) och en piggare Lollo senare satt jag plötsligt i en biosalong. Röda säten som vanligt, men inget godis, som ovanligt. Nöjde mig med att knapra på Teresas medtagna äppelklyftor. Festligt det med.
Wie gesagt, där satt Lollo. Äppel-Teresa till höger, en jätteskara ungdomar från olika skolor baktill, fritt till vänster, och dagens höjdpunkt rakt fram. En jude! Och jag som alltid undrat hur den dära myssen sitter fast. Kalott, kotlett, eller vad den nu heter. Kunde inte hålla mig. "Öh, how sitzen you hat fast?" frågade jag, och fick till min förvåning veta att den bara låg där. Huvudformad och utan klämmor. Fascinerade i höstblåsten tycker jag.
Sedär, lite allmänbildning får ni på köbed.
Filmen handlade om ett kemistpar som i det lyckliga slutet (vet inte om jag varit så jävla lycklig trots allt) fann radium. På franska. På franska fann de radium och på tyska svischade undertexterna förbi som om någon bytte lite extra snabbt bara för att. Måste fnissa lite för mig själv, för det är väl ändå lite typiskt mig? Vad hade jag egentligen där att göra? Helst på fel plats, av fel anledning, vid absolut fel tidpunkt (tiden var undantagsvis inte helt klandervärd) och gärna alldeles för tunt klädd.
Dagen avslutades med en baguett för oss ("oss" är ännu inte officiellt definierat, men det hör inte till det väsentliga). En varsin baguett, på en gemensam bänk, på Hackescher Markt, i höstblåsten, i Berlin.
han lever, vi lever
..kollar bloggen med jämna mellanrum!
Ett par bilder. Håll till godo.
Ja, jag är ganska så nöjd med min kamera. Den är duktig på att knäppa,
men här var det inte kamerans förtjänst. Det såg ut såhär helt enkelt.
Det såg ut såhär när vi for till grillpartaj i hamnen.
Straussee. Bortsett från myggen som gjort sig påminda lite sporadiskt
här & var på min kropp, var det en natursensation.
Eller, kanske just tack vare dem.
Jag har hittat två sötnosar i skogen. I en organiserad skog där arter från hela världen trivs.
Fascinerande. Skogen tog inträde också. Allt kostar nu för tiden.
KOLLA TASSARNA!? Ja hujedamig vad jag blev jätteövertrött på plats när jag upptäckte dem.
Så roligt. Ingen förstod riktigt hur roligt det var, men ni gör!
Ni tror säkert, precis som naiva jag också gjorde en gång i tiden för ett par dagar sedan,
att Freddy Mercury är död. Det är inte sant. Jag hittade honom på tåget.
Lite halvdöd var han, men inte på riktigt. Inte så det gälls.
Han hade sin manager vid sin sida, och här har vi beviset.
en stund i solen
Här är det bra. Nej, underbart bra. Solen har skinit hela dagen och ett Berlin en solig höstdag i september är precis vad en människa behöver för att andas energi inför kommande mörkare kvällar. Efter en kort skoldag tog jag S-Bahn till centrum. Iklädd endast skjorta (nåväl, byxor hade jag ju också) satt jag på mitt säte, med solen i ansiktet och Winnerbäck i öronen (nåväl, där får han ju inte plats men ni fattar). Människor klev på, klev av, sov, tjoade, tjimmade och jag såg det hela som i en film. Som i en film utspelad utifrån mina ögon. "Vart tog den där elden vägen?" sjöng Lasse medan jag synade en dam mitt emot som gång på gång tappade huvudet från handflatan. Jobbig dag, tänkte jag, och tyckte att Lasse sjöng rätt. Gnistan fanns där inte idag. Inte hos damen.
Hos mig fanns den. Mer än någonsin.
Jag klev av, hade en timme till förfogande innan Jaqueline skulle mötas upp någonstans. Det vankades nämligen bummeln idag. Igen. Jag och min skjorta (och min kattpiss-stinkade väska, givetvis) strövade utan mål. Jag gick förbi en trio som spelade livemusik bakom ett gitarrfodral på marken. Jag satt mig på en bänk, med solen i ansiktet, och lyssnade. Så avslappnande det var. Nackdelen var dock att människor ilade förbi, mellan mig och musiken, och ljudet gick inte riktigt fram. Ingen annan bänk inom synhåll. Hepp. Men där, precis framför gruppen, satt en tjej i min ålder lutandes mot en reflexstolpe. Hon hade säckiga byxor och rufsigt hår. Jag hade klackar och skjorta. Kunde hon sitta där på marken och skita ner sig lite bara för att få fånga stunden, kunde jag också. Jag slog mig ner (läs: snubblade mig ner) och struntade i att jag såg malplacerad ut. Det var skönt. Solen värmde vänsterkinden och jag blundade. Stampade lite takt emellanåt, och gladdes åt att jag var just här, just nu.
Mellan stressade människors korståg tvärs över torget lyckades jag knäppa ett par bilder. Killen som trummade bongotrumma kom fram och bad att få se bilderna.
Han fick se bilderna. Jag fick mer musik. Vi fick en stund eftermiddagssol i Berlin.
termin
Jag har så fullt upp med staden, skolan, människorna och alltet att jag inte riktigt har ro till att sitta och slösa min tid på att skriva. Eller, slösar gör jag ju inte. Ni läser ju!
Tråkig som jag är skriver jag upp veckans schema som uppdatering.
Igår: Köpte mina älskade Vagabondisar. Javisst! Svansade runt på Alexa (ett JÄTTEstort köpcenter i centrala Berlin) och besökte Zara 928645320 gånger tror jag. Hittade så mycket fint att jag inte köpte någonting. Hem kom jag med ett par armefärgade brallor och mina älskade Vagabond-skor. Har suktat så länge, och nu äntligen. Har dock ett problem med min fot vid namn Hallux Valgus som gör att det smärtar oerhört att gå med klackar. Men, vill man vara fin..
Idag: Ganska rolig skoldag. Kort och så ni vet. Bernt är på sin språkkurs i norska, och jag & Dagge ska käka på grekisk restaurang. Det ni. Här gör man sig mödan att resa till Tyskland, ochså åker vi till en GREKISK restaurang?!
Imorgon: Ja då drar jag & Teresa & Ary till Berlin och går längs ett par gator. Det blir ett äventyr tänker jag mig.
Torsdag: Jaqueline, en bralisianska från (pomperipom) Brasilien, är också utbytesstudent och kan inte cykla. Det är sant! Därför åker vi till Berlin. Cyklellektionerna infaller en annan vacker dag i framtiden. Hon är rund och skrattar jättehögt. Precis min smak!
Fredag: En bra dag. Såklart. Det är ju fredag. (Vill förresten passa på att tacka alla 85 % Facebook-användare som varje fredag uppdaterar på loggen att det är just, fredag. Skönt, då missar man aldrig det. Risken är ju överhängande trots allt.) Nåväl, jag & Bernta tar die S-Bahn nach en arbetskollega till honom. Grillkväll sa han. Kan säkert bli trevligt.
Lördag: Party. Javisst är det så! Neuenhagen är ganska stort, typ 14000 invånare, och alla ska gå på Teresas party. Nja, andra halvan var inte riktigt hundraprocentig där, men fest har hon. Och på den ska jag. "På" alltså. Fin preposition att förvirra lägen med, tycker jag.
Söndag: Lille Maxim har nu sovit här hela helgen, och med honom åker vi till föräldrarna och dricker kaffe. Läs: -åker vi till föräldrarna och tittar på medan kaffedrickarna dricker kaffe. Maxim är för övrigt barnet till min 38-åriga storebrorsa. Har alltid velat ha en äldre brorsa att bråka med. Så, som första hälsning tänkte jag ge honom en smäll i ansiktet och springa skrattande därifrån.
and I am growing older
Godkväll i blåsten. Har hört att det stormar där i Svealand?
Inte här. Men det regnar. Rättså kontinuerligt också.
Jag tänktehärmed leverera en liten uppdatering för er som är nyfikna. En fredag-lördagsuppdatering, det får räcka. Det började med att vi slutade skolan. Jag, Ary & Paul drog hem till Paul och klappade en hund, åt fryspizza och avnjöt en sjuk film. Umgänge helt enkelt. Berlin därefter. Jag följde inte med, då jag hade min afton vigd åt en fest i staden lite senare på kvällen. Jag & Konrad från min förra skola var bjudna på fest. På hans storasysters fest. Varför var jag bjuden? Jo, för att denna storasyster hade bott i Stockholm ett år och hennes kompis som också bodde i lägenheten kom från Lund. Hur fiffigt planerat som helst.
Svarade Konrad på sin mobil när det började dra ihop sig? Gjorde han det?!
Självfallet inte. Och sur så in i gudars skymning var jag. För att leva ut mitt sura jag fullt ut lade jag mig i soffan och tröståt ett äpple. Och ett till. Bernt traskade in i rummet och jag fick hela mitt drama berättat, på knagglig tyska givetvis.
"Ska vi ta och åka till Eastgate och shoppa lite då? Det får dig kanske på bättre humör?" frågade Bernt, på tyska givetvis. Klockan var kvart i åtta på kvällen och den gesten var så vänligt menad och jag blev helt ställd. Han bryr sig nämligen inte ett jota om allt vad kläder heter, men väl framme gick han med mig i varenda affär i köpcentret. Kommenterade skor, bjöd på glass, och var ett gott umgänge. Ca 8 skoaffärer hann vi med innan stängning tror jag.
Hemma igen hade Konrad ringt, och efter ett lager mascara och vrålåk till die S-Bahn-station var jag på min väg till Berlin. blablablabla. Lägenheten där festen befann sig var fantastisk. Inte fantastisk som i trendig och exklusiv. Nej. Fantastisk som i konstnärlig & fattig. Färgen flagnade på väggarna, det var relativt mörkt, ingen värme, få möbler och bra musik. Där i den dunkla träinredda våningen minglade människor omkring, och jag likaså. Jag fick tala mer svenska än jag gjort de senaste sammanlagda tre veckorna, och det var underbart. Äntligen slapp jag verka verbalt handikappad och kunde faktiskt få sagt precis vad jag önskade.
Någonstans mellan ett glas vin och en kissepaus blev jag introducerad för Ben. Ben var en mörkhårig fransman som talade flytande tyska & engelska, utöver franskan. Vi talade om allt mellan himmel och gjord, och det gladde mig så att gång på gång överraskas av hur sofistikerade individer man kan hitta där man minst anat. Medelåldern på tillställningen låg runt 25. Det gjorde inget.
Det var så perfekt. Så perfekt att mingla i Berlin, i en lägenhet som kostar 28 Euro i månaden, och bara ta in alla intryck & dofter med hela kroppen. Ett glas vin i handen, hemtrevlig musik i bakgrunden och människor som var intressanta. Som rest över hela världen, som pluggade till läkare, som hittat en byrå på gatan, som inte kunde cykla, och som tyckte att erfarenheter utvecklade. Ja, där var jag. Försök förstå.
Jag kommer aldrig att kunna förmedla atmosfären, men jag bär på minnena inom mig. Det är det största.
Idag for jag & Bernt till ett muséum två timmar iväg. Det var mysigt.
Pizza åt vi också. På en italiensk restaurang.
Jag vill köpa skor.
Jacka också.
VeraWang, en parfym. En dyrgrip, och jag tänker köpa den.
Dessutom har jag 15 % rabatt på Zara. Kontakter ni vet.
En kram från sängen i Neuenhagen, Berlin, Tyskland.
Konrad. Enda bilden jag fick från tillställningen. Hade annat för mig.
Jag. Fast det ser ni ju. 
Kommande skoinvestering. Balla tycker jag.
Kram, än en gång.
tisdag in town
Hej på er. Skolklickare och arbetare. Idag har jag varit allt annat än arbetare. Jag har nämligen suttit av fyra lektioner och inte gjort ett piss, som man på formell svenska gärna uttrycker sig. I tre av fyra ämnen har det skrivits prov.
Istället för att sitta och glo på de stackars provskrivarna eller somna på bänken (mindre bra första skoldagen) har jag skrivit lite i mitt block. Lite mycket. Varje skoldag övar jag min skrivstil. Sida upp och sida ner. Idag körde jag på att klottra ned tre Ronny & Ragge-låtar. "Let's pök och forrd och wunderbaum". Klassiker som aldrig blir för gamla. Pöka lär vi ju göra ett par millenium till. Bildande och rogivande på samma gång. Varenda gång. (låtarna alltså, inte pöket)
Såhär grannt blev det. 3 A4.
Lyckades tydligen få in lite (läs: väldigt lite) biologi där någonstans också ser jag. Måste varit av misstag.
_
Här har mig. Mager och dan. He-he. Tjofaderej vad jag bjuder på mig själv!
Till det väsentliga: Ser någon något konstigt/lustigt/märkvärdigt?
tänk
Inte? Bra. Jag har nämligen anpassat mig efter kameran så att ni inte ska se något, och så att jag själv ska tro att allt är som det ska. Vart ska jag börja?
Ni som ställt er frågan "Kan hon inte bara hålla käften?" eller enkelt och lätt bara bett mig att sluta prata för en halv minut eller så, kan nu leta fram en flaska starkt och korka upp. Fira så att säga.
Inatt har jag nämligen växt till mig. "Jag" inkluderar numera en innebrännare. I MUNGIPAN.
Förlåt för att jag inte gått i kyrkan och för att jag ljugit ibland, men detta var väl att ta i? Med 50 % risk för att Innebrännar-Herbert spricker ut mot omvärlden går jag runt och håller mun. Varthän tar de resterande 50 % vägen tror ni? Just det.
Choklad är bra för finnar har jag hört. Jag pinnar ner och provar. HOIJ
typisk
Hittar inte mitt pass. Måste vara här någonstans...
neuenhagen
Här sitter jag nu, i ett harmoniskt orangefärgat rum, i en gungstol, med skön musik och ett leende gömt någonstans i ansiktet. Jag bor numera i Neuenhagen, och här finns sådana vackra hus så det är inte klokt. Rigemanskvarter finns det gott om här. Huset jag bor i är litet, och väldigt fräsht. Bernt (fossan) har byggt det själv minsann. Jodåsåatte.
Jag har inte tänkt mig att skriva alltför mycket ikväll. Inte mer än att imorgon är det ny skola som gäller. Till skillnad från förra är denna väldigt nybyggd, och stor. Det kommer bilder så småningom. "Einsteingymnasium" heter skolan. Skönt, då är man antagligen ett geni vid hemkomsten.
Av Bernt & Dagmars barn har jag fått två böcker. "Atemschaukel" är skriven av Hertha Müller och den har hon kammat hem nobelpriset för. Lite för invecklad tyska än sålänge, så den får vänta. Nästa och sista i följden heter "GLÜCK - kommt selten allein" och är skriven av en doktor inom något område. Ska innefatta olika kortare berättelser. Mer vet jag inte, men tänkte lägga mig i min fina säng (ja mamma, jag har plockat bort kläderna och lagt i byrån, oroa dig inte) och ta reda på mer.
Mor har begärt lite bilder på rummet, och istället för att maila kan jag lägga upp ett par här för allmän beskådning.
Här har vi min säng. Min fina säng med orangea lakan.
Matchar mitt hår när jag ligger där och sover som en naturlig skönhet.
I den hära gungstolen sitter jag percis nu.
Med fötterna på bordet och datorn i knät.
Såklart.
Garderoben är ny och inköpt för min skull.
Här har vi mitt badrum. Ni läste rätt. Mitt alldeles egna badrum. Så himla fint.
Jag har hela ovanvåningen till eget förfogande, och kan leva som en liten prinsessa.
Jag kan bada i lugn & ro, jag kan lyssna på musik utan att någon störs,
jag kan dricka mig full en vardag utan att någon märker. Som en prinsessa.
Här har vi plats för alla alla kosmetikprylar.
Krämer, smink, hårprodukter, smycken etc.
Slipper springa med händerna fulla mellan toalett och rum som hemma.
smidigt och lyxigt. För mig är det lyx.
När jag gick in för att breda ut mig stod en present på hyllan här.
En rengöringskräm från Dior. Liten, men lyxig.
Det var nog allt. Eller, jag har köpt en väska också.
Investerat heter det. Jag tycker att den är cool med sina pennfack och spännen.
"Redit material också", som pappa skulle sagt.
Glöm nu inte att detta är en blogg för er som vill veta lite om vad som händer i mitt liv här i Tyskland,
inte en blogg som ska underhålla världen. Hoppas den fyller sin funktion för vänner & familj iallafall.
Det är en dag imorgon också, godnatt.
BBY
Framåt senare kvällning drog vi. Japp, vi drog ut med ett gäng berlinare till en centralt belägen klubb som hette något. Oväsentligt. MEN DET VAR HELT JÄVLA GALET!!
Jag bar mina rättså tråkiga skolkläder, converse och smink sedan många timmar tillbaks. Av någon anledning störde det mig inte för 2 cent. Vi dansade, svettades, drack äppelnågot (nej, jag dricker inte för att det är gott) och hade en riktigt rolig kväll. Och alla nya människor! Att bara leva i nuet, där alla nya människor bara får lära känna mig som jag är (utan att ha en klar bedömning av mig grundad på en bild från Facebook eller liknande) utefter vad jag säger och hur jag handlar är så härligt. Härligt. Härligt.. Ett perfekt beskrivande ord för känslan. Ni förstår säkert.
Bilder
Lollo och söta Anne. Torpederade dansgolvet!
André. Han är i mina ögon en kung. Beda, du skulle lämnat jordelivet for honom.
Christian, Ita och Dan. Christian bar en blå trenchcoat och ansåg att jag såg "stilren" ut trots skolkläder. Han dansade som om han vore homosexuell (nej moster, bögar dansar inte på ett visst sätt men för tillfället kan jag inte komma på någon bättre liknelse. Förslag mottages) och drack sin cider med ett lillfinger i luften. Det var så förtjusande att mingla med honom, och jag var så glad att det finns ett sådant stort utbud av olika människor.
Så, förutom att min mobil är sönderpissad av en kattajävel, är tillvaron ganska så förstklassig.
Trevlig lördag på er - nu ska jag föda mig med lite tårta. Så mager.
Därför älskar jag Berlin
Idag spatserade jag i staden helt på egen hand. Jag gled förbi människor från alla världens hörn, den ene mer intressant än den andre, och eftersom jag hade hela dagen till mitt förfogande hade jag tid och ro att spana och fantisera om samtliga. Näst intill. (Fullt så kompetent är inte ens min hjärna)
Jag gick förbi Starbucks, "Det har man hört mycket om" tänkte jag och vände. Därifrån gick jag med en kisseblåsa lika tom som "Axels Tivoli" om festivaldagarna, samt en trendigt ekologisk pappersmugg. Frän i solbrillor och ansatsskor gled jag runt i den ena coola affären efter den andra, genom en dansgrupp mitt på torget och över några "Zebrastreifen" (googla), med min pappersmugg som ständig följeslagare.
Människor trodde säkert att jag var en vanlig Caffe latte-böna (ordvits på kvalificerande nivå), men ack nej. Vad som såg ut att vara en mugg Caffe latte var egentligen chokladdryck med karamellsmak och gräddtopping.
Men utifrån sett såg det fränt ut.
Nåväl, det hann hända både ditt & datt under min tur i staden, men ett typiskt hejjagheterlouiseochharinteriktigtallachipsenipåsenexempel skulle väl vara det då jag skulle fråga (på engelska, för säkerhets skull) i en klädaffär huruvida de hade beiga byxor eller inte.
L: "Do you have beige panties?"
(panties betyder visst trosor, inte byxor)
Affärsbiträdet: "Ehh, that season is over."
(typ)
L: "Aha, guess I´ll have to keep looking then, thanks."
Antagligen tänkte hon sig ett par nudefärgade mormortrosor och kom snabbt fram till att den säsongen är tyvärr över. Den tog slut för cirka ungefär sextio år sedan. Fast det hade kanske inte varit så olikt mig å andra sidan. Om någon nu skulle komma så långt innanför, hade denna någon snabbt som brisen blivit ivägskrämd av mina kyskhetstrosor och fått glädjelösa men för livet.
Hejdå
PS.
DS.
Bärlyn
Hej och god lördagkväll.
Vet ni? Jag har haft en jävla tur med allt vad skola heter. Jag får en sådan otrolig hjälp med både lektioner och språk, alla är gästvänliga och vi är ett gäng killar & tjejer på 8 pers. som hänger ihop, och jag gillar dem mycket. (Ni där hemma är alltid bäst, tro inget annat)
Det var mitt första ämne att ta upp. Mitt andra och troligen sista blir Berlin. Vilken stad!?! Vi har knatat runt i "Världens trädgård" idag, vi har knatat runt i mitt hittills livs största köpcenter och jag köpte INGET. Förutom mat, naturligtvis. Nej, jag har inte feber och nej, jag har inte redan handlat upp alla pengar, men jag hittade helt enkelt inget. Nåväl, vi har även kollat upp vissa sevärdigheter, och Berlin har verkligen lyckats blanda gammalt och kulturellt med nytt och coolt. Slänger upp ett par bilder så får ni se själva. På återskrivande!
Tyska flaggan svajandes så vackert i vinden. 
Skylten talar för sig själv.
Kanske inte den mest charmanta bilden på Lollo, men ändock.
Kön bakom mig räckte ca. 20 meter till.
En liden liden del av Världens trädgård. Hade jag & Jensa gått förbi Herr Budda här, hade han pekat på honom och sagt; "det är ju du Lollebolle"! Den tanken slog mig när jag gick förbi.
Ohfan. Detta pluttet gånger 25 ungefär.
Vad tror ni om mig? Klart jag köpte kläder. 'Hejdå
