inga snälla barn
Jävlar man man känner. Har man många känslor är man mycket människa.
Igår när arbetet var så gott som avslutat blev känslorna lite för många, språket lite för motvilligt, sömntimmarna lite för få, familjen lite för långt bort, och julen lite för påtaglig. Tårarna rann och alla var förstående.
Idag fick jag ett fint brev från chefs-styrkan, och då fick man ju böla en skvätt till. När man är arton år och typ vuxen får man börja gråta av rördhet också. Det är tillåtet. Speciellt när man heter Lollo och ska vara stor & stark på alla håll.
Mitt i julfirandet i afton slog min kära Sverige-familj en signal till Tyskland. Precis som jag bett dem att avstå ifrån.
Då passade jag minsann på att böla ännu en vända. Smörjde tårgångarna liksom. Mest i förebyggande syfte.
Där trodde jag att tårarna var slut. Icke sade Niklas. Övertröttheten smög sig på bakifrån, eller vart han nu brukar komma ifrån, och tog mig med stormen. Ikväll har jag skrattat mig till ytterligare tårar. Åt? Åt:
-att Dagmar drack lite för mycket sekt och satt för sig själv i soffan och fnissade åt en rysare.
-att Schröder (kattafan) knatade runt med silverglitter i morrhåren.
-att Bernd rev ned en konjakflaska över vita julemattan.
-att Bernd somnade i soffan. Det är ju tamigfan alltid lika roligt. "Händer ju inget", ursäktade han sig när det sprutade som mest blod i rysaren och vi preciiiis skulle få tag på mördaren.
-att Bernd rev ned en vägglampa.
Ett par grant uppradade exempel på när Lollo fick lägga sig ned i soffan och flabba tills tårarna sprutade.
Jag säger då det. Visst är det konstigt att fira jul utan sina nära & kära, men jag klarar det också. Jag klarar allt faktiskt. Som Lotta. Bråkmarak-Lotta. Mer eller mindre bra.
Presenterna.!Jag är så löjligt glad för alla presenter. Inte minst är jag tacksam alla som tänkt på sin Lollokompis och skickat tankar & gåvor ända från Svea rike. Vilka människor man har i sin närhet alltså. TACK! Capsar man menar man vad man säger.
Nu bjuder vi på ett par bilder och säger God Jul. Var glada att ni har hälsan och människor som älskar.
Bernd & Daggi - mina fina föräldrar som skämmer bort mig till
den milde grad.
Hedwig som roar sig med att sticka gafflen i mormors lår.
Hårdare, dödligare och roligare blev det, och då satte mormor stopp.
Bubblet. Tjusig bild fick jag till MED MIN NYA KAMERA
om jag själv får tycka till.
Chokladhångel. Jag vet inte vad det är som händer, men mitt fientliga
sinneslag mot barn är inte lika starkt som förr.
Det är nog bara juletiderna som spökar. Snart blir jag som vanligt
igen och ingen behöver oroa sig. Förutom barnen.
We are family !
Dubbelhake-Schröder fick persilja i julklapp och blev JÄTTEsur.
Palla att killen inte kan ta ett skämt liksom. Tråkigt för oss andra.
Försökte locka fram honom från gömstället under granen och
få honom på bra humör igen, men förgäves. Han bara hytte med
tassen och bad mig sticka. Han ville "vara ifred". Trodde vi ju på..
Här passade Bernd Öldrickarn Büttner på att välta sönder konjaksflarran.
Inga sura miner för det inte! Dagmar städar, Lollo dokumenterar/garvar,
och Bernd går och öppnar sig en ny öl, som den glidare han är.
Vi två galanta damer drack lite mer sekt och gled in i dimman
på toaletten för att knäppa lite egobilder.
Ja, det var det. Det blev en bra julafton trots allt och båd' tårkanaler
och magmuskler äro aktiverade. För övrigt har jag tappat min Iphone
i snön någonstans i Tyskland. Hejsvej
'
Igår när arbetet var så gott som avslutat blev känslorna lite för många, språket lite för motvilligt, sömntimmarna lite för få, familjen lite för långt bort, och julen lite för påtaglig. Tårarna rann och alla var förstående.
Idag fick jag ett fint brev från chefs-styrkan, och då fick man ju böla en skvätt till. När man är arton år och typ vuxen får man börja gråta av rördhet också. Det är tillåtet. Speciellt när man heter Lollo och ska vara stor & stark på alla håll.
Mitt i julfirandet i afton slog min kära Sverige-familj en signal till Tyskland. Precis som jag bett dem att avstå ifrån.
Då passade jag minsann på att böla ännu en vända. Smörjde tårgångarna liksom. Mest i förebyggande syfte.
Där trodde jag att tårarna var slut. Icke sade Niklas. Övertröttheten smög sig på bakifrån, eller vart han nu brukar komma ifrån, och tog mig med stormen. Ikväll har jag skrattat mig till ytterligare tårar. Åt? Åt:
-att Dagmar drack lite för mycket sekt och satt för sig själv i soffan och fnissade åt en rysare.
-att Schröder (kattafan) knatade runt med silverglitter i morrhåren.
-att Bernd rev ned en konjakflaska över vita julemattan.
-att Bernd somnade i soffan. Det är ju tamigfan alltid lika roligt. "Händer ju inget", ursäktade han sig när det sprutade som mest blod i rysaren och vi preciiiis skulle få tag på mördaren.
-att Bernd rev ned en vägglampa.
Ett par grant uppradade exempel på när Lollo fick lägga sig ned i soffan och flabba tills tårarna sprutade.
Jag säger då det. Visst är det konstigt att fira jul utan sina nära & kära, men jag klarar det också. Jag klarar allt faktiskt. Som Lotta. Bråkmarak-Lotta. Mer eller mindre bra.
Presenterna.!Jag är så löjligt glad för alla presenter. Inte minst är jag tacksam alla som tänkt på sin Lollokompis och skickat tankar & gåvor ända från Svea rike. Vilka människor man har i sin närhet alltså. TACK! Capsar man menar man vad man säger.
Nu bjuder vi på ett par bilder och säger God Jul. Var glada att ni har hälsan och människor som älskar.
Bernd & Daggi - mina fina föräldrar som skämmer bort mig till
den milde grad.
Hedwig som roar sig med att sticka gafflen i mormors lår.
Hårdare, dödligare och roligare blev det, och då satte mormor stopp.
Bubblet. Tjusig bild fick jag till MED MIN NYA KAMERA
om jag själv får tycka till.
Chokladhångel. Jag vet inte vad det är som händer, men mitt fientliga
sinneslag mot barn är inte lika starkt som förr.
Det är nog bara juletiderna som spökar. Snart blir jag som vanligt
igen och ingen behöver oroa sig. Förutom barnen.
We are family !
Dubbelhake-Schröder fick persilja i julklapp och blev JÄTTEsur.
Palla att killen inte kan ta ett skämt liksom. Tråkigt för oss andra.
Försökte locka fram honom från gömstället under granen och
få honom på bra humör igen, men förgäves. Han bara hytte med
tassen och bad mig sticka. Han ville "vara ifred". Trodde vi ju på..
Här passade Bernd Öldrickarn Büttner på att välta sönder konjaksflarran.
Inga sura miner för det inte! Dagmar städar, Lollo dokumenterar/garvar,
och Bernd går och öppnar sig en ny öl, som den glidare han är.
Vi två galanta damer drack lite mer sekt och gled in i dimman
på toaletten för att knäppa lite egobilder.
Ja, det var det. Det blev en bra julafton trots allt och båd' tårkanaler
och magmuskler äro aktiverade. För övrigt har jag tappat min Iphone
i snön någonstans i Tyskland. Hejsvej
'
sunshine
Neheeej. Det är inte jul om en vecka. Det är en fysiskt omöjlighet för tiden att klämma ihop sig bara sådär.
Okej, det är jul. Och för första gången i mitt liv ska det förtäras alkohol på självaste julafton.
Daggi är rolig när hon tagit sig ett par snapsar. Fnissar som en tonåring och gör konstiga rörelser med handen.
Bernd blir en väldigt trött människa. Prinskorvar, köttbullar och lussekatter blir det inte tal om. Nä, kyckling blir det! Om jag förstått det rätt. Köttbullar får jag åka och hämta på IKEA.
Det är kaotiskt på jubbet för övrigt. Kön är, som i föregående stycke, fysisk omöjlig att tränga in i butiken. Lite som med tarmarna i magen knycklar vi ihop en sjuhundratusenmannakö till en orm utbred zickzack genom hela stället. Och vi, the working class heroes i kassan, upprepar oss som ett gäng mödrar om packetering, rosetter, kvitton och fortsatt trevliga dagar. Annars är jag lite kär i den långe brune. Attans att han går på halvtid. När den långe brune kasserar blir det plötsligt så väääääääldigt trångt i kassan att Lollo måste dra hela magen mot hans bakdel varje gång hon ska förbi och hämta grejer. Vilket blir rättså många gånger när man väljer att glömma hälften av grejerna varje gång.
Äter: choklad.
Önskar: sig en Canon PS 95.
Kissar: snart i byxorna.
Pallar: inte trycket mer och tänker gå till sängs.
Aja, men man är väl familjens lilla solstråle.
Okej, det är jul. Och för första gången i mitt liv ska det förtäras alkohol på självaste julafton.
Daggi är rolig när hon tagit sig ett par snapsar. Fnissar som en tonåring och gör konstiga rörelser med handen.
Bernd blir en väldigt trött människa. Prinskorvar, köttbullar och lussekatter blir det inte tal om. Nä, kyckling blir det! Om jag förstått det rätt. Köttbullar får jag åka och hämta på IKEA.
Det är kaotiskt på jubbet för övrigt. Kön är, som i föregående stycke, fysisk omöjlig att tränga in i butiken. Lite som med tarmarna i magen knycklar vi ihop en sjuhundratusenmannakö till en orm utbred zickzack genom hela stället. Och vi, the working class heroes i kassan, upprepar oss som ett gäng mödrar om packetering, rosetter, kvitton och fortsatt trevliga dagar. Annars är jag lite kär i den långe brune. Attans att han går på halvtid. När den långe brune kasserar blir det plötsligt så väääääääldigt trångt i kassan att Lollo måste dra hela magen mot hans bakdel varje gång hon ska förbi och hämta grejer. Vilket blir rättså många gånger när man väljer att glömma hälften av grejerna varje gång.
Äter: choklad.
Önskar: sig en Canon PS 95.
Kissar: snart i byxorna.
Pallar: inte trycket mer och tänker gå till sängs.
Aja, men man är väl familjens lilla solstråle.
jylen ir har
Nej, den är inte helt nedlagd. Den är bara mindre uppdaterad. Typ så.
Berlin i juletider alltså. Weihnachtsmarkts überall, ljusbelysning till den milde grad, 10 centimeter nysnö varenda dag och ungefär 10 minus i kroppen. Utanför är det ännu värre. Ungefär som i Sverige alltså. Välkommen extrema vintrar och heta somrar! Och vad gör vi? Köper ännu mer julebelysning och förorenar jorden lite till. Men en jul utan billiga blinklampor och sprakande trädgårdstomtar är ju inte riktigt jul, det håller jag med om.
Jag jobbar. Jag slår i presenter, doftar väl, sminkar mig med tjusiga sminkprodukter och snor choklad från vår lilla "godisshop" på lagret. Om helgerna bär jag tomteluva. Självfallet har jag varje fredag glömt bort just den detaljen och har för ovanligheternas skull stått och arbetat med en fräck uppsättning två timmar innan tåget går. Förvånar ingen.
Annars verkar det tros att jag gått och blivit ordningssam? Idag glömde jag mitt pass på hemmaplan. Igår glömde jag plånbok och pass på jobbet. Innan dess glömde jag mina proper finbyxor att arbeta i. Brutalt nog var det bara att stövla in på H&M och köpa nya. Köpte skinn istället, mycket sexigare. Och mindre uppskattat av mina chefer. Dagen innan detta, i förrgår bör det bli, hade jag glömt skor att arbeta i. Samma visa där, in på H&M, köpa mig ett par exakt likadana, och ivaj igen. Går bra det här. Men städat har jag gjort! Det är ju bra. Sedan att det var halv fem på morgonen innan arbetsdag, är ju en helt annan visa.
Idag har jag varit och farit. Som vanligt. Farit till min nya skola och tillbaks. Lite presentationer och lite handskakningar har klämts in i planeringen. För er som frågat, er som inte frågat men undrar ändå, och för er som skiter i vilket, informerar jag härmed om att JA, jag går i skolan. Från och med januari. En dag i veckan.
Ett Leonardo da Vinci-projekt drivs. Inom det arbetar vuxna studenter med att kartlägga det svenska skolsystemet (vi har tydligen ett bra ett) och studera det. Det är där jag kommer in. Det är där jag kommer in och briljerar med mina enastående kunskaper om det mesta och lyfter fram Svedala i ett ljus ännu icke skådat av ens Svedala självt. Sedan tänkte jag översätta lite brev också. Ringa ett par svenska samtal och hjälpa till så gott jag kan.
Ska bli mycket intressant. Mycket fint i mitt CV ska det också bli tänkte jag mig.
För mormor, mamma, pappa, farmor och resten av människorna i min forna omgivning som inte har något bättre för sig än att klicka in hit och läsa om lite vad som händer i Berlin, (fastän här aldrig står någonting) tänkte jag köra igång och uppdatera bättre igen.
Inga långa utlägg, men ett par konkreta stolpar om vad som är står på schemat, så att säga. Så har ni något att längta till varje vecka (förutom julafton).
Som avslutning skulle jag vilja dela med mig av en liten kvällstvist ifrån gårdagen. Jag hämtade mig lite fruktsallad från kylskåpet, satte mig i soffan, och frågade Bernd som satt i soffan med sin bruna fleecemorgonrock, om vi möjligtvis hade lite vaniljsås. Bernd kan ingen engelska och är 56 år gammal. "Fuck vaniljsås!" utropade han som om han var pånyttfödd och lutade sig sedan åter tillbaks i soffan och försjönk i dubbade Dr. House. Adios !
Knugen.
Berlin i juletider alltså. Weihnachtsmarkts überall, ljusbelysning till den milde grad, 10 centimeter nysnö varenda dag och ungefär 10 minus i kroppen. Utanför är det ännu värre. Ungefär som i Sverige alltså. Välkommen extrema vintrar och heta somrar! Och vad gör vi? Köper ännu mer julebelysning och förorenar jorden lite till. Men en jul utan billiga blinklampor och sprakande trädgårdstomtar är ju inte riktigt jul, det håller jag med om.
Jag jobbar. Jag slår i presenter, doftar väl, sminkar mig med tjusiga sminkprodukter och snor choklad från vår lilla "godisshop" på lagret. Om helgerna bär jag tomteluva. Självfallet har jag varje fredag glömt bort just den detaljen och har för ovanligheternas skull stått och arbetat med en fräck uppsättning två timmar innan tåget går. Förvånar ingen.
Annars verkar det tros att jag gått och blivit ordningssam? Idag glömde jag mitt pass på hemmaplan. Igår glömde jag plånbok och pass på jobbet. Innan dess glömde jag mina proper finbyxor att arbeta i. Brutalt nog var det bara att stövla in på H&M och köpa nya. Köpte skinn istället, mycket sexigare. Och mindre uppskattat av mina chefer. Dagen innan detta, i förrgår bör det bli, hade jag glömt skor att arbeta i. Samma visa där, in på H&M, köpa mig ett par exakt likadana, och ivaj igen. Går bra det här. Men städat har jag gjort! Det är ju bra. Sedan att det var halv fem på morgonen innan arbetsdag, är ju en helt annan visa.
Idag har jag varit och farit. Som vanligt. Farit till min nya skola och tillbaks. Lite presentationer och lite handskakningar har klämts in i planeringen. För er som frågat, er som inte frågat men undrar ändå, och för er som skiter i vilket, informerar jag härmed om att JA, jag går i skolan. Från och med januari. En dag i veckan.
Ett Leonardo da Vinci-projekt drivs. Inom det arbetar vuxna studenter med att kartlägga det svenska skolsystemet (vi har tydligen ett bra ett) och studera det. Det är där jag kommer in. Det är där jag kommer in och briljerar med mina enastående kunskaper om det mesta och lyfter fram Svedala i ett ljus ännu icke skådat av ens Svedala självt. Sedan tänkte jag översätta lite brev också. Ringa ett par svenska samtal och hjälpa till så gott jag kan.
Ska bli mycket intressant. Mycket fint i mitt CV ska det också bli tänkte jag mig.
För mormor, mamma, pappa, farmor och resten av människorna i min forna omgivning som inte har något bättre för sig än att klicka in hit och läsa om lite vad som händer i Berlin, (fastän här aldrig står någonting) tänkte jag köra igång och uppdatera bättre igen.
Inga långa utlägg, men ett par konkreta stolpar om vad som är står på schemat, så att säga. Så har ni något att längta till varje vecka (förutom julafton).
Som avslutning skulle jag vilja dela med mig av en liten kvällstvist ifrån gårdagen. Jag hämtade mig lite fruktsallad från kylskåpet, satte mig i soffan, och frågade Bernd som satt i soffan med sin bruna fleecemorgonrock, om vi möjligtvis hade lite vaniljsås. Bernd kan ingen engelska och är 56 år gammal. "Fuck vaniljsås!" utropade han som om han var pånyttfödd och lutade sig sedan åter tillbaks i soffan och försjönk i dubbade Dr. House. Adios !
Knugen.
