redahead

Jävlar man man känner. Har man många känslor är man mycket människa.
Igår när arbetet var så gott som avslutat blev känslorna lite för många, språket lite för motvilligt, sömntimmarna lite för få, familjen lite för långt bort, och julen lite för påtaglig. Tårarna rann och alla var förstående.
Idag fick jag ett fint brev från chefs-styrkan, och då fick man ju böla en skvätt till. När man är arton år och typ vuxen får man börja gråta av rördhet också. Det är tillåtet. Speciellt när man heter Lollo och ska vara stor & stark på alla håll.

Mitt i julfirandet i afton slog min kära Sverige-familj en signal till Tyskland. Precis som jag bett dem att avstå ifrån.
Då passade jag minsann på att böla ännu en vända. Smörjde tårgångarna liksom. Mest i förebyggande syfte.
Där trodde jag att tårarna var slut. Icke sade Niklas. Övertröttheten smög sig på bakifrån, eller vart han nu brukar komma ifrån,  och tog mig med stormen. Ikväll har jag skrattat mig till ytterligare tårar. Åt? Åt:

-att Dagmar drack lite för mycket sekt och satt för sig själv i soffan och fnissade åt en rysare.
-att Schröder (kattafan) knatade runt med silverglitter i morrhåren.
-att Bernd rev ned en konjakflaska över vita julemattan.
-att Bernd somnade i soffan. Det är ju tamigfan alltid lika roligt. "Händer ju inget", ursäktade han sig när det sprutade som mest blod i rysaren och vi preciiiis skulle få tag på mördaren.
-att Bernd rev ned en vägglampa.

Ett par grant uppradade exempel på när Lollo fick lägga sig ned i soffan och flabba tills tårarna sprutade.
Jag säger då det. Visst är det konstigt att fira jul utan sina nära & kära, men jag klarar det också. Jag klarar allt faktiskt. Som Lotta. Bråkmarak-Lotta. Mer eller mindre bra.



Presenterna.!Jag är så löjligt glad för alla presenter. Inte minst är jag tacksam alla som tänkt på sin Lollokompis och skickat tankar & gåvor ända från Svea rike. Vilka människor man har i sin närhet alltså. TACK! Capsar man menar man vad man säger.
Nu bjuder vi på ett par bilder och säger God Jul. Var glada att ni har hälsan och människor som älskar.








Bernd & Daggi - mina fina föräldrar som skämmer bort mig till
den milde grad.








Hedwig som roar sig med att sticka gafflen i mormors lår.
Hårdare, dödligare och roligare blev det, och då satte mormor stopp.








 
Bubblet. Tjusig bild fick jag till MED MIN NYA KAMERA
om jag själv får tycka till.









Chokladhångel. Jag vet inte vad det är som händer, men mitt fientliga
sinneslag mot barn är inte lika starkt som förr.
Det är nog bara juletiderna som spökar. Snart blir jag som vanligt
igen och ingen behöver oroa sig. Förutom barnen.









We are family !









Dubbelhake-Schröder fick persilja i julklapp och blev JÄTTEsur.
Palla att killen inte kan ta ett skämt liksom. Tråkigt för oss andra.









Försökte locka fram honom från gömstället under granen och
få honom på bra humör igen, men förgäves. Han bara hytte med
tassen och bad mig sticka. Han ville "vara ifred". Trodde vi ju på..








Här passade Bernd Öldrickarn Büttner på att välta sönder konjaksflarran.
Inga sura miner för det inte! Dagmar städar, Lollo dokumenterar/garvar,
och Bernd går och öppnar sig en ny öl, som den glidare han är.









Vi två galanta damer drack lite mer sekt och gled in i dimman
på toaletten för att knäppa lite egobilder.








Ja, det var det. Det blev en bra julafton trots allt och båd' tårkanaler
och magmuskler äro aktiverade. För övrigt har jag tappat min Iphone
i snön någonstans i Tyskland. Hejsvej















'