jag tala svenska
Jag vet inte vad som hände idag. Eller jo, det är klart jag vet, och det ska jag snart förtälja, men jag förstår inte riktigt fullt ut hur det gick till.
Efter en trevlig (rutiner till trots) skoldag, begav jag & Clara oss till Berlin, Warschauer Strasse.
En olokaliserad Clara utan minsta koll på hur och vart vi borde gå för att nå målet, hade Gud vid sin sida och tog oss till Ary & Paula som satt och mumsade på varsin kaka. Inte mitt på vägen, naturligtvis, men på ett café.
Tillsammans skulle vi ta oss till nästa café, och där avnjuta något smaskigt för själen. Nästa café låg på andra sidan gatan. Där satt vi med våra chica varmdrycker (jag med Chailatte, som låter coolt och innehåller inget kaffe alls) och pratade quatsch (slå upp, bitte). Det var mulet, det blåste, men det gjorde oss inget. Med höstjackor och sol i sinnet uthärdade vi en timme utan problem. En timme. Efter en timme och någon minut därutöver blev det problem. Lite kallt. För kallt för att sitta kvar. "En snabbis på toa först", tyckte jag och fick medhåll. Kissad och klar kom jag ut med byxorna glömda vid anklarna och gav plats på toalettsitsen för Clara. Nej, byxorna var på, men typiskt hade det varit. *Fnissar*
Två tjejer som jobbade på cafét stod och småpratade bakom disken. "Ryssar" sa Paula och nickade bort mot tjejerna. Inte då! Det var svenskar av det svenskaste slag minsann. Jag missar aldrig en chans att få tala svenska och därmed för en gångs skull göra mig förstådd, så jag knatade bort och sade "Är det inte svenska jag hör?" och började samtala. Här kommer det jobbiga. Min första mening var i princip den enda jag kunde fullfölja (hör till saken att jag repeterat den i huvudet ett par gånger innan jag slog sak i verket (kan man säga så? Hihi, antagligen inte. Skiter jag i.) och uttalade. Därefter följde en röst såååååm taaalade såhäääääär på veeeeeldiiiigt informääääll meeeen fisfornaaaaaaam sveeeeenskaaaaa. Jag kunde inte längre tala snabbt och flytande. Lät som en drogpåverkad nyhetssnackare utan den blekaste om hur man som bäst formulerar sig på normal svenska. Inte nog med detta. Inte nog med mina simpla 3-årsmeningar som inte passade mitt ordförråd för två ören. Nej inte nog med det. Till råge på detta officiella misslyckande som svensk, bytte jag omedvetet ut "jag" mot "ich" i varenda mening, samt drog till med "genau" ett par gånger då jag instämde på vad de sade. Clara frågade någonstans i slutet vad vi pratade om, och då svarade jag henne att "Aeh, bara lite om Sverige, språket, jobb och sådära.. Ehum, oj! Där blev det svenska. Eller eh, ups, endschuldigung. Jetzt kann ich auch nicht med Schwedisch reden."
Därifrån gick jag med ett förtvivlad ansiktsuttryck, och ett lite sämre självförtroende. Ska aldrig mer prata med en svensk utan att tänka mig noga för. Kanske ska skriva upp lite meningsalternativ på en lapp, ifall om jag kommer bort mig?
Efter en trevlig (rutiner till trots) skoldag, begav jag & Clara oss till Berlin, Warschauer Strasse.
En olokaliserad Clara utan minsta koll på hur och vart vi borde gå för att nå målet, hade Gud vid sin sida och tog oss till Ary & Paula som satt och mumsade på varsin kaka. Inte mitt på vägen, naturligtvis, men på ett café.
Tillsammans skulle vi ta oss till nästa café, och där avnjuta något smaskigt för själen. Nästa café låg på andra sidan gatan. Där satt vi med våra chica varmdrycker (jag med Chailatte, som låter coolt och innehåller inget kaffe alls) och pratade quatsch (slå upp, bitte). Det var mulet, det blåste, men det gjorde oss inget. Med höstjackor och sol i sinnet uthärdade vi en timme utan problem. En timme. Efter en timme och någon minut därutöver blev det problem. Lite kallt. För kallt för att sitta kvar. "En snabbis på toa först", tyckte jag och fick medhåll. Kissad och klar kom jag ut med byxorna glömda vid anklarna och gav plats på toalettsitsen för Clara. Nej, byxorna var på, men typiskt hade det varit. *Fnissar*
Två tjejer som jobbade på cafét stod och småpratade bakom disken. "Ryssar" sa Paula och nickade bort mot tjejerna. Inte då! Det var svenskar av det svenskaste slag minsann. Jag missar aldrig en chans att få tala svenska och därmed för en gångs skull göra mig förstådd, så jag knatade bort och sade "Är det inte svenska jag hör?" och började samtala. Här kommer det jobbiga. Min första mening var i princip den enda jag kunde fullfölja (hör till saken att jag repeterat den i huvudet ett par gånger innan jag slog sak i verket (kan man säga så? Hihi, antagligen inte. Skiter jag i.) och uttalade. Därefter följde en röst såååååm taaalade såhäääääär på veeeeeldiiiigt informääääll meeeen fisfornaaaaaaam sveeeeenskaaaaa. Jag kunde inte längre tala snabbt och flytande. Lät som en drogpåverkad nyhetssnackare utan den blekaste om hur man som bäst formulerar sig på normal svenska. Inte nog med detta. Inte nog med mina simpla 3-årsmeningar som inte passade mitt ordförråd för två ören. Nej inte nog med det. Till råge på detta officiella misslyckande som svensk, bytte jag omedvetet ut "jag" mot "ich" i varenda mening, samt drog till med "genau" ett par gånger då jag instämde på vad de sade. Clara frågade någonstans i slutet vad vi pratade om, och då svarade jag henne att "Aeh, bara lite om Sverige, språket, jobb och sådära.. Ehum, oj! Där blev det svenska. Eller eh, ups, endschuldigung. Jetzt kann ich auch nicht med Schwedisch reden."
Därifrån gick jag med ett förtvivlad ansiktsuttryck, och ett lite sämre självförtroende. Ska aldrig mer prata med en svensk utan att tänka mig noga för. Kanske ska skriva upp lite meningsalternativ på en lapp, ifall om jag kommer bort mig?
Kommentarer
Postat av: MosA
Kunde väl vara bra för caféflickorna att öva lite på tyska ; ) Upprätthåll språket gumman! Du får aldrig mig till att habla alleman.... Sa de webcam? = ) tack för underhållningen (Ps svar väntas på hetare ställe än detta samt HBs jobbkommunikatior = ))
Over and out <3
Postat av: Råtte
hahah, fyfan, jag har upplevt exakt samma ting, fast på andra sidan jordklotet. Träffade en svensk-finska när vi var i queensland och skulle snacka lite svenska med henne. "hej jag pratar som jag har en pinne uppkörd någonstans samt tror att jag är snäppet bättre än alla andra runt omkring oss". omg säger jag bara.
Trackback
