att ta farväl
Avsked.
Avskedsparty hela dagen. Bölade gjorde jag inför avresa mot Tyskland. Bölar gör jag när det börjar dra ihop sig. Själva helvetet också! Hård som fan, men helt omöjlig är man ju inte.
Slänger upp några bilder från diverse, och tar adjö. Jo, så är det. På lördag skjutsar mina älskade päron mig hem. Vi tänkte festa till det med lite utställningar, muséeum, partyfärja och lite andra stopp på vägen. Jag tänker klättra på bildörren, krafsa med naglarna på rutorna, skrika och vråla och hoppas att vi glömt något på vägen och därmed måste vända. Planerar att Låsa in Dagmar på toaletten, åka iväg, och först i Trelleborg säga till Bernd att "Du, har vi inte glömt Daggi?"
Sedan åker vi tillbaka och lever lyckliga i alla våra dagar.
Aja, ska väl trots allt bli ganska roligt att få träffa alla granna svenskar och åter få behärska ett språk till fullo.
Nu vill jag dessutom ha en pyttekommentar från alla som läser detta sista inlägget, som avsked.
Det är jag fanimig värd.
Denna hängde jag upp på dörren idag.
Ett litet välkomnande till gästerna bara.
Med första bilden har jag tjänat ihop poäng till en egobild,
med fräcka lederhosen. Ja, jag försöker se lite cool ut med.
Har man förtjänat detta? Belrins grannaste tårta. Detta är uppenbarligen
de tre goda ting som symboliserar en Lollo, Älskade uppslagsboken, brillorna, och läppstiftet.
Blev rörd som få får jag väl erkänna.
Bilden talar för sig själv. Kärlek kan man fanimig köpa.
Daggi hade inhandlat söt sekt till Lollo. Såhär duktigt satt jag en gång,
sedan drack jag min sekt, fyllde på och drack en till. Och där vinglade man runt
på sin egen avskedsfest och körde en och annan dålig vits på svenska,
välte ner ett vinglas och låg på köksbordet och skrattade till tårarna sprutade.
Tror jag gjorde succé.
Bara kolla. Vem får möjligheten att leva livet så underbart...finner inget bra ord..sensuellt på något vis?
Goda vänner, ett par cider, gitarr och god mat uppe på ett tak,
med utsikt över Berlin, en sommarkväll i juni? Vi satt där och såg på solnedgången.
Eller som här. En mycket god vän, två flaskor vin, och Berlin.
Man kan ibland inte begära mer. Vi satt på en bänk och skrattade till solen gick ner.
Pratade med människor som gick förbi, fick en livshistoria av en gammal knarkare,
spelade bordtennis, och när det gick mot gryning grät vi. Det är hårt att lämna.
Älskade Daggi som skämt bort mig med så mycket kärlek och hjälp att jag
aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Så många gånger vi garvat till gråt,
så många gånger vi suttit i soffan och pratat in på nätterna,
så många gånger hon stöttat mig i mina bestyr och dumheter,
så många minnen jag aldrig kommer att glömma.
Och pappa Büttner sedan, som jag inte orkar ladda upp bild på just nu, är inte sämre.
Alla de äventyr han släpat med mig på, och alla de äventyr han blivit medsläpad på.
Envis jävla tyskgubbe, som aldrig kommer att tycka som jag. Kommer att sakna den mannen också.
Jag har funnit mina vänner för livet, och jag kommer att återvända till min hjärtestad Berlin.
Hör hemma i liv och lust och nattliv och möjligheter. Adjö, vi ses.
Något mer jag vill skriva? Jag har träffat så många intressanta människor, har vänner att komma tillbaka till, har haft många jobbiga dagar då jag saknat det svenska språket och de svenska vännerna, har kommit på fötter igen, har ändrat på saker jag inte varit nöjd med, har blivit nöjd, har fått jobb på en exklusiv make-up- och parfymkedja (vem kunde tro det?), har blivit kär, har ätit på fina restauranger, har slarvat bort grejer, har gråtit, har kysst främmande, alldeles för gamla män, har njutit av det, har ätit sushi, har besökt många städer, har lärt mig tyska (till viss del), har gått upp sex kilo, har firat jul, nyår påsk, födelsedag etc, har tänkt, har undrat, har hoppats, har längtat, har levt.
(Och glöm inte avskedskommentaren)
Avskedsparty hela dagen. Bölade gjorde jag inför avresa mot Tyskland. Bölar gör jag när det börjar dra ihop sig. Själva helvetet också! Hård som fan, men helt omöjlig är man ju inte.
Slänger upp några bilder från diverse, och tar adjö. Jo, så är det. På lördag skjutsar mina älskade päron mig hem. Vi tänkte festa till det med lite utställningar, muséeum, partyfärja och lite andra stopp på vägen. Jag tänker klättra på bildörren, krafsa med naglarna på rutorna, skrika och vråla och hoppas att vi glömt något på vägen och därmed måste vända. Planerar att Låsa in Dagmar på toaletten, åka iväg, och först i Trelleborg säga till Bernd att "Du, har vi inte glömt Daggi?"
Sedan åker vi tillbaka och lever lyckliga i alla våra dagar.
Aja, ska väl trots allt bli ganska roligt att få träffa alla granna svenskar och åter få behärska ett språk till fullo.
Nu vill jag dessutom ha en pyttekommentar från alla som läser detta sista inlägget, som avsked.
Det är jag fanimig värd.
Denna hängde jag upp på dörren idag.
Ett litet välkomnande till gästerna bara.
Med första bilden har jag tjänat ihop poäng till en egobild,
med fräcka lederhosen. Ja, jag försöker se lite cool ut med.
Har man förtjänat detta? Belrins grannaste tårta. Detta är uppenbarligen
de tre goda ting som symboliserar en Lollo, Älskade uppslagsboken, brillorna, och läppstiftet.
Blev rörd som få får jag väl erkänna.
Bilden talar för sig själv. Kärlek kan man fanimig köpa.
Daggi hade inhandlat söt sekt till Lollo. Såhär duktigt satt jag en gång,
sedan drack jag min sekt, fyllde på och drack en till. Och där vinglade man runt
på sin egen avskedsfest och körde en och annan dålig vits på svenska,
välte ner ett vinglas och låg på köksbordet och skrattade till tårarna sprutade.
Tror jag gjorde succé.
Bara kolla. Vem får möjligheten att leva livet så underbart...finner inget bra ord..sensuellt på något vis?
Goda vänner, ett par cider, gitarr och god mat uppe på ett tak,
med utsikt över Berlin, en sommarkväll i juni? Vi satt där och såg på solnedgången.
Eller som här. En mycket god vän, två flaskor vin, och Berlin.
Man kan ibland inte begära mer. Vi satt på en bänk och skrattade till solen gick ner.
Pratade med människor som gick förbi, fick en livshistoria av en gammal knarkare,
spelade bordtennis, och när det gick mot gryning grät vi. Det är hårt att lämna.
Älskade Daggi som skämt bort mig med så mycket kärlek och hjälp att jag
aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Så många gånger vi garvat till gråt,
så många gånger vi suttit i soffan och pratat in på nätterna,
så många gånger hon stöttat mig i mina bestyr och dumheter,
så många minnen jag aldrig kommer att glömma.
Och pappa Büttner sedan, som jag inte orkar ladda upp bild på just nu, är inte sämre.
Alla de äventyr han släpat med mig på, och alla de äventyr han blivit medsläpad på.
Envis jävla tyskgubbe, som aldrig kommer att tycka som jag. Kommer att sakna den mannen också.
Jag har funnit mina vänner för livet, och jag kommer att återvända till min hjärtestad Berlin.
Hör hemma i liv och lust och nattliv och möjligheter. Adjö, vi ses.
Något mer jag vill skriva? Jag har träffat så många intressanta människor, har vänner att komma tillbaka till, har haft många jobbiga dagar då jag saknat det svenska språket och de svenska vännerna, har kommit på fötter igen, har ändrat på saker jag inte varit nöjd med, har blivit nöjd, har fått jobb på en exklusiv make-up- och parfymkedja (vem kunde tro det?), har blivit kär, har ätit på fina restauranger, har slarvat bort grejer, har gråtit, har kysst främmande, alldeles för gamla män, har njutit av det, har ätit sushi, har besökt många städer, har lärt mig tyska (till viss del), har gått upp sex kilo, har firat jul, nyår påsk, födelsedag etc, har tänkt, har undrat, har hoppats, har längtat, har levt.
(Och glöm inte avskedskommentaren)
2.0
Det är alltid vanskligt när man tar sig för något man kaaaanske inte tänker/kan/vill/orkar/har tid att avsluta. Eller det är kanske just det? Jag är en jävel på att avsluta saker jag inte har lust med. Typ plugg, matlagning, städning eller i vissa omtalade fall: Bloggning. Fast jag tänker ändå inte be om ursäkt. Glöm det, forget it! Har fullt upp på andra sidan skärmen. Men eftersom min mail bombas av förtvivlade fans som önskar uppdatering viker jag av på sidospår och anstränger mig något.
Här följer min Helsköna angelägenheter topp 5-lista:
(Vi börjar från slutet, för spänningens skull)
5. Om fem veckor cirkaungefär är det dags, jag beträder svensk mark.
4. Jag har svirat mina lurviga i Prag, i Dresden, i Potsdam och i Hamburg.
3. Beda kom hit, och det var riktigt fint. Champagnefrukost i solskenet, cider i parken, lyxhotell och fin vänskap.
2. Slutet av maj firas med en Münchenweekend. Ett stort gäng studenter från världens alla hörn ses och festar, snackar tyska och njuter.
1. Vädret. Redan i april gick vi runt i shorts och linne, och svettades till på köpet. Idag har vi 28 berlinska grader, ingen klagar.
Här följer min Torra angelägenheter topp 5-lista:
(Även här)
5. De spelar dålig musik på radion.
4. Tuggummiburken är tom.
3. Jag har inget dåligt att meddela. Inget som passar in på trean som "lagom dåligt" iallafall. Ledsen.
2. Jag bävar inför avskedet av Daggi & Bernd. Bölade inför hitresan, bölar inför hemresan. Aldrig är det riktigt bra.
1. Nu ligger vi på stadiga 5,5 kilo plus. FEM KILO! Det är frukansvärt.
Två fräcka polare på båtfärd.
Hittade en guldflicka i Potsdam.
Sago-Prag.
Hästkapplöpning. Då ska man bära hatt!
Vi hörs!
Här följer min Helsköna angelägenheter topp 5-lista:
(Vi börjar från slutet, för spänningens skull)
5. Om fem veckor cirkaungefär är det dags, jag beträder svensk mark.
4. Jag har svirat mina lurviga i Prag, i Dresden, i Potsdam och i Hamburg.
3. Beda kom hit, och det var riktigt fint. Champagnefrukost i solskenet, cider i parken, lyxhotell och fin vänskap.
2. Slutet av maj firas med en Münchenweekend. Ett stort gäng studenter från världens alla hörn ses och festar, snackar tyska och njuter.
1. Vädret. Redan i april gick vi runt i shorts och linne, och svettades till på köpet. Idag har vi 28 berlinska grader, ingen klagar.
Här följer min Torra angelägenheter topp 5-lista:
(Även här)
5. De spelar dålig musik på radion.
4. Tuggummiburken är tom.
3. Jag har inget dåligt att meddela. Inget som passar in på trean som "lagom dåligt" iallafall. Ledsen.
2. Jag bävar inför avskedet av Daggi & Bernd. Bölade inför hitresan, bölar inför hemresan. Aldrig är det riktigt bra.
1. Nu ligger vi på stadiga 5,5 kilo plus. FEM KILO! Det är frukansvärt.
Två fräcka polare på båtfärd.
Hittade en guldflicka i Potsdam.
Sago-Prag.
Hästkapplöpning. Då ska man bära hatt!
Vi hörs!
1725
Jag har gjort nagot fruktansvärt.
Sahär i efterhand inser jag hur fel jag handlat, men gjort är gjort.
Jag har raderat 90 % av min vänskapslista pa Facebook.
Antagligen mognade jag till för en sekund och insag vanvettet med hela cyperkonstellationen. Eller var det bara en mindre hjärnblödning, vad vet jag.
Har man inga vänner pa Facebook har man inga i verkliga livet heller. Sa är det ju.
Jag kommer att vara lite off, layed back och upptagen de närmsta manaderna, men frukta ej, ni känner ju till bakgrundsstoryn. Och dessutom har jag annat att spendera mitt liv med.
Jag dansar pa rökiga klubbar, käkar döner (tysk-turkisk specialitet) och dricker alkoholfria drinkar. Träffar vackra människor, tränar sa det star härliga till, och later mig skämmas bort. Till den milde grad, dessutom.
Tillbaka till de alkoholfria drinkarna; Jag har hittat min favorit med kokos och ananas, Hawaii Kiss, och första slurken leder dig rätt in i paradiset för en tiondels sekund. Tacka gud och Agneta Merkel för denna lyx.
Tänkte dela med mig av en liten del av Berlins utbud, nämligen en viss affär för kulinariska livsnjutare.
Den ligger pa Hackescher Markt, en mycket stilrik stadsdel präglad av fikaställen och inredningsbutiker, gamla byggnadsfasader och horor. Det är fascinerande att se dessa kvinnor, promenerandes i vita larstövlar med decimeter höga plataer och korta sma billighetsjackor, pa jakt efter betalande stamkunder paväg hem fran jobbet.
En annan del i näringskedjan heter "Hemlösa". Igar till exempel satt jag uppkurad pa Starbucks och höll min välfyllda blasa sällskap samtidigt som jag väntade pa min fikadejt och gottade mig lite smatt. Snörvelmurmelsnark nadde mitt öra och i gröna sammetssoffan snett till höger satt denne man med ansiktet mot bröstkorgen och sussade. Han bar skitiga jeans, en daligt tät vinterjacka och skor snörade med presentsnöre. Där satt han. Där satt jag, Louise fran Sverige mitt uppe i mobil- och blaskaos, i andra änden av rummet tanten med lila blommor prydligt instuckna i hardaste harknuten, affärsmannen med kostym och Apple-laptot, kulturprissen med röda lockar, stickad mormorströja och den där gulnade gamla boken vilken snarare sag ut som en accessoar än läsverktyg, kärleksparet som drack Latte macciato pa franska, och ytterligare nagra individer jag inte kan minnas just för stunden. Denna kultur- och människormix till trots, passade den hemlöse inte in.
Man bad honom att lämna stället, och det gjorde han. För fem minuter. Sedan kom han tillbaks, sjönk ned i soffan och sov anyo som en stock. Bekvämt sag det inte ut, varken utstyrseln eller ställningen, men vem vet hur hans natt sett ut? tänkte jag.
Nästa typ stövlade först ett par timmar senare in (man kan fördriva ganska sa manga timmar där salänge man är rik och välbärgad, som jag nu rakar vara), och han var sannerligen snäppet mer iögonfallande. Han gick fram till var och en av besökarna, men blev avvisad av samtliga. Vi (jag och min vän som ätnligen uppenbarat sig) stod näst pa tur och med tarar i ögonen pekade mannen pa sina felande tänder och därefter i sin handflata. Vi förstod inte riktigt, men det huvudsakliga ärendet var, begrep även jag, pengar. Eller mat. Han fick ett par mynt, och fortsatte sedan sin vandring genom rummet. Pa tillbakavägen kom han ater till oss, grep at sig min väns macka, delade pa brödskivorna och studerade innehallet, rynkade pa näsan och slängde tillbaka mackan pa bordet. Tack för kaffet, sa vi.
Har fortfarande inte riktigt kommit fram till mitt huvudärende. Här kommer det;
Denna affären är en njutning för likväl ögat som smaklökarna. Det är en slags bod som erbjuder riktigt fina matträtter att köpa och ta med hem. Tänk er en restaurang, med sannerligen vällagade kötträtter, sallader i alla de slag, efterrätter (vi snackar inte GB-glass och chokladsas), viner och delikata saser. Innan du bestämmer dig far du se hela utbudet genom en glasskiva, allt prydligt upplagt och redo för att packas ner i genomskinliga plastburkar och följa med dig hem. Därefter pekar du pa vad du vill ha, meddelar i vilken mängd, och betalar. Relativt dyrt, saklart, men jag fenomenalt. Bifogar ett par bilder ifran gardagens besök, och önskar en fortsatt trevlig kväll. Typ.
Sahär i efterhand inser jag hur fel jag handlat, men gjort är gjort.
Jag har raderat 90 % av min vänskapslista pa Facebook.
Antagligen mognade jag till för en sekund och insag vanvettet med hela cyperkonstellationen. Eller var det bara en mindre hjärnblödning, vad vet jag.
Har man inga vänner pa Facebook har man inga i verkliga livet heller. Sa är det ju.
Jag kommer att vara lite off, layed back och upptagen de närmsta manaderna, men frukta ej, ni känner ju till bakgrundsstoryn. Och dessutom har jag annat att spendera mitt liv med.
Jag dansar pa rökiga klubbar, käkar döner (tysk-turkisk specialitet) och dricker alkoholfria drinkar. Träffar vackra människor, tränar sa det star härliga till, och later mig skämmas bort. Till den milde grad, dessutom.
Tillbaka till de alkoholfria drinkarna; Jag har hittat min favorit med kokos och ananas, Hawaii Kiss, och första slurken leder dig rätt in i paradiset för en tiondels sekund. Tacka gud och Agneta Merkel för denna lyx.
Tänkte dela med mig av en liten del av Berlins utbud, nämligen en viss affär för kulinariska livsnjutare.
Den ligger pa Hackescher Markt, en mycket stilrik stadsdel präglad av fikaställen och inredningsbutiker, gamla byggnadsfasader och horor. Det är fascinerande att se dessa kvinnor, promenerandes i vita larstövlar med decimeter höga plataer och korta sma billighetsjackor, pa jakt efter betalande stamkunder paväg hem fran jobbet.
En annan del i näringskedjan heter "Hemlösa". Igar till exempel satt jag uppkurad pa Starbucks och höll min välfyllda blasa sällskap samtidigt som jag väntade pa min fikadejt och gottade mig lite smatt. Snörvelmurmelsnark nadde mitt öra och i gröna sammetssoffan snett till höger satt denne man med ansiktet mot bröstkorgen och sussade. Han bar skitiga jeans, en daligt tät vinterjacka och skor snörade med presentsnöre. Där satt han. Där satt jag, Louise fran Sverige mitt uppe i mobil- och blaskaos, i andra änden av rummet tanten med lila blommor prydligt instuckna i hardaste harknuten, affärsmannen med kostym och Apple-laptot, kulturprissen med röda lockar, stickad mormorströja och den där gulnade gamla boken vilken snarare sag ut som en accessoar än läsverktyg, kärleksparet som drack Latte macciato pa franska, och ytterligare nagra individer jag inte kan minnas just för stunden. Denna kultur- och människormix till trots, passade den hemlöse inte in.
Man bad honom att lämna stället, och det gjorde han. För fem minuter. Sedan kom han tillbaks, sjönk ned i soffan och sov anyo som en stock. Bekvämt sag det inte ut, varken utstyrseln eller ställningen, men vem vet hur hans natt sett ut? tänkte jag.
Nästa typ stövlade först ett par timmar senare in (man kan fördriva ganska sa manga timmar där salänge man är rik och välbärgad, som jag nu rakar vara), och han var sannerligen snäppet mer iögonfallande. Han gick fram till var och en av besökarna, men blev avvisad av samtliga. Vi (jag och min vän som ätnligen uppenbarat sig) stod näst pa tur och med tarar i ögonen pekade mannen pa sina felande tänder och därefter i sin handflata. Vi förstod inte riktigt, men det huvudsakliga ärendet var, begrep även jag, pengar. Eller mat. Han fick ett par mynt, och fortsatte sedan sin vandring genom rummet. Pa tillbakavägen kom han ater till oss, grep at sig min väns macka, delade pa brödskivorna och studerade innehallet, rynkade pa näsan och slängde tillbaka mackan pa bordet. Tack för kaffet, sa vi.
Har fortfarande inte riktigt kommit fram till mitt huvudärende. Här kommer det;
Denna affären är en njutning för likväl ögat som smaklökarna. Det är en slags bod som erbjuder riktigt fina matträtter att köpa och ta med hem. Tänk er en restaurang, med sannerligen vällagade kötträtter, sallader i alla de slag, efterrätter (vi snackar inte GB-glass och chokladsas), viner och delikata saser. Innan du bestämmer dig far du se hela utbudet genom en glasskiva, allt prydligt upplagt och redo för att packas ner i genomskinliga plastburkar och följa med dig hem. Därefter pekar du pa vad du vill ha, meddelar i vilken mängd, och betalar. Relativt dyrt, saklart, men jag fenomenalt. Bifogar ett par bilder ifran gardagens besök, och önskar en fortsatt trevlig kväll. Typ.
går bra
Vad gör du egentligen där nere? undrar farmor. Ja vad gör jag egentligen här nere?
Lollo berättar.
Jag går i skolan. Där arbetar vi med projektet, vilket precis fått fotfäste, och det kommer jag att spendera en hel del tid med framöver. Vi arbetar även mycket med händerna, läser lite psykologi och tränar.
Tre gånger i veckan dansar jag. Det älskar jag. Med hela kroppen älskar jag det. För tillfället arbetar vi med en koreografi till Michael Jackson och Akons låt "Hold my hand".
Om helgerna jobbar jag. Där kunde jag faktiskt kunna jobba utan betalning, just för att det roar mig att öva på min tyska, prova alla fina produkter, lära mig och stå i kassan och jävlas med kollegorna. Skrattar mycket gör jag där, och det är bra. Har jag hört.
En gång i veckan spelar jag i band. Spelar och sjunger. Vi ska snart ha uppvisning, och det är fantaaaaastiskt roligt! Vad gör jag mer? Jag läser. Har alltid tyckt om att läsa, men har på ett bra tag inte haft någon större lust.
Nu däremot, läser jag "Män som hatar kvinnor", fast på tyska. Sjuhundra sidor. Det är tredje boken detta året.
Inte helt oambitiöst va?
Mja, nu vet ni (farmor) delvis vad Lollo pysslar med. Resten får vara osagt, så ni inte hämtar hem mig på studs.
Rocker som man är.
Imorgon vankas karaokeafton i en mysko lägenhet i Friedrichshain. Vi ses där!
Tecknar gör hon ju som bekant gärna.
Ska föreställa Daggi & Bernd.
tioelva
Det gick precis lika vårdslöst och galet till som befogat.
Ni vet de dära pepparmintsshottarna? De behöver man inte tvunget shotta.
Man kan dricka ur flaskan.
Ba ös. ÖÖSSS !
På Wahrschauer brücke raketades det och var helt fullt på folk.
Jag hade en liten raket i fickan
som skulle avfyras. Jag avfyrade. Rätt in i folkmassan. Då gick vi.
Brudar. Gänget på typ tio pers. var ungefär tio år äldre än jag.
Men jag ser ut som 22, sådetså.
Fräcka inställningar på kameran.
Nu låter vi framtiden visa vad 2011 har att erbjuda.
inga snälla barn
Jävlar man man känner. Har man många känslor är man mycket människa.
Igår när arbetet var så gott som avslutat blev känslorna lite för många, språket lite för motvilligt, sömntimmarna lite för få, familjen lite för långt bort, och julen lite för påtaglig. Tårarna rann och alla var förstående.
Idag fick jag ett fint brev från chefs-styrkan, och då fick man ju böla en skvätt till. När man är arton år och typ vuxen får man börja gråta av rördhet också. Det är tillåtet. Speciellt när man heter Lollo och ska vara stor & stark på alla håll.
Mitt i julfirandet i afton slog min kära Sverige-familj en signal till Tyskland. Precis som jag bett dem att avstå ifrån.
Då passade jag minsann på att böla ännu en vända. Smörjde tårgångarna liksom. Mest i förebyggande syfte.
Där trodde jag att tårarna var slut. Icke sade Niklas. Övertröttheten smög sig på bakifrån, eller vart han nu brukar komma ifrån, och tog mig med stormen. Ikväll har jag skrattat mig till ytterligare tårar. Åt? Åt:
-att Dagmar drack lite för mycket sekt och satt för sig själv i soffan och fnissade åt en rysare.
-att Schröder (kattafan) knatade runt med silverglitter i morrhåren.
-att Bernd rev ned en konjakflaska över vita julemattan.
-att Bernd somnade i soffan. Det är ju tamigfan alltid lika roligt. "Händer ju inget", ursäktade han sig när det sprutade som mest blod i rysaren och vi preciiiis skulle få tag på mördaren.
-att Bernd rev ned en vägglampa.
Ett par grant uppradade exempel på när Lollo fick lägga sig ned i soffan och flabba tills tårarna sprutade.
Jag säger då det. Visst är det konstigt att fira jul utan sina nära & kära, men jag klarar det också. Jag klarar allt faktiskt. Som Lotta. Bråkmarak-Lotta. Mer eller mindre bra.
Presenterna.!Jag är så löjligt glad för alla presenter. Inte minst är jag tacksam alla som tänkt på sin Lollokompis och skickat tankar & gåvor ända från Svea rike. Vilka människor man har i sin närhet alltså. TACK! Capsar man menar man vad man säger.
Nu bjuder vi på ett par bilder och säger God Jul. Var glada att ni har hälsan och människor som älskar.
Bernd & Daggi - mina fina föräldrar som skämmer bort mig till
den milde grad.
Hedwig som roar sig med att sticka gafflen i mormors lår.
Hårdare, dödligare och roligare blev det, och då satte mormor stopp.
Bubblet. Tjusig bild fick jag till MED MIN NYA KAMERA
om jag själv får tycka till.
Chokladhångel. Jag vet inte vad det är som händer, men mitt fientliga
sinneslag mot barn är inte lika starkt som förr.
Det är nog bara juletiderna som spökar. Snart blir jag som vanligt
igen och ingen behöver oroa sig. Förutom barnen.
We are family !
Dubbelhake-Schröder fick persilja i julklapp och blev JÄTTEsur.
Palla att killen inte kan ta ett skämt liksom. Tråkigt för oss andra.
Försökte locka fram honom från gömstället under granen och
få honom på bra humör igen, men förgäves. Han bara hytte med
tassen och bad mig sticka. Han ville "vara ifred". Trodde vi ju på..
Här passade Bernd Öldrickarn Büttner på att välta sönder konjaksflarran.
Inga sura miner för det inte! Dagmar städar, Lollo dokumenterar/garvar,
och Bernd går och öppnar sig en ny öl, som den glidare han är.
Vi två galanta damer drack lite mer sekt och gled in i dimman
på toaletten för att knäppa lite egobilder.
Ja, det var det. Det blev en bra julafton trots allt och båd' tårkanaler
och magmuskler äro aktiverade. För övrigt har jag tappat min Iphone
i snön någonstans i Tyskland. Hejsvej
'
Igår när arbetet var så gott som avslutat blev känslorna lite för många, språket lite för motvilligt, sömntimmarna lite för få, familjen lite för långt bort, och julen lite för påtaglig. Tårarna rann och alla var förstående.
Idag fick jag ett fint brev från chefs-styrkan, och då fick man ju böla en skvätt till. När man är arton år och typ vuxen får man börja gråta av rördhet också. Det är tillåtet. Speciellt när man heter Lollo och ska vara stor & stark på alla håll.
Mitt i julfirandet i afton slog min kära Sverige-familj en signal till Tyskland. Precis som jag bett dem att avstå ifrån.
Då passade jag minsann på att böla ännu en vända. Smörjde tårgångarna liksom. Mest i förebyggande syfte.
Där trodde jag att tårarna var slut. Icke sade Niklas. Övertröttheten smög sig på bakifrån, eller vart han nu brukar komma ifrån, och tog mig med stormen. Ikväll har jag skrattat mig till ytterligare tårar. Åt? Åt:
-att Dagmar drack lite för mycket sekt och satt för sig själv i soffan och fnissade åt en rysare.
-att Schröder (kattafan) knatade runt med silverglitter i morrhåren.
-att Bernd rev ned en konjakflaska över vita julemattan.
-att Bernd somnade i soffan. Det är ju tamigfan alltid lika roligt. "Händer ju inget", ursäktade han sig när det sprutade som mest blod i rysaren och vi preciiiis skulle få tag på mördaren.
-att Bernd rev ned en vägglampa.
Ett par grant uppradade exempel på när Lollo fick lägga sig ned i soffan och flabba tills tårarna sprutade.
Jag säger då det. Visst är det konstigt att fira jul utan sina nära & kära, men jag klarar det också. Jag klarar allt faktiskt. Som Lotta. Bråkmarak-Lotta. Mer eller mindre bra.
Presenterna.!Jag är så löjligt glad för alla presenter. Inte minst är jag tacksam alla som tänkt på sin Lollokompis och skickat tankar & gåvor ända från Svea rike. Vilka människor man har i sin närhet alltså. TACK! Capsar man menar man vad man säger.
Nu bjuder vi på ett par bilder och säger God Jul. Var glada att ni har hälsan och människor som älskar.
Bernd & Daggi - mina fina föräldrar som skämmer bort mig till
den milde grad.
Hedwig som roar sig med att sticka gafflen i mormors lår.
Hårdare, dödligare och roligare blev det, och då satte mormor stopp.
Bubblet. Tjusig bild fick jag till MED MIN NYA KAMERA
om jag själv får tycka till.
Chokladhångel. Jag vet inte vad det är som händer, men mitt fientliga
sinneslag mot barn är inte lika starkt som förr.
Det är nog bara juletiderna som spökar. Snart blir jag som vanligt
igen och ingen behöver oroa sig. Förutom barnen.
We are family !
Dubbelhake-Schröder fick persilja i julklapp och blev JÄTTEsur.
Palla att killen inte kan ta ett skämt liksom. Tråkigt för oss andra.
Försökte locka fram honom från gömstället under granen och
få honom på bra humör igen, men förgäves. Han bara hytte med
tassen och bad mig sticka. Han ville "vara ifred". Trodde vi ju på..
Här passade Bernd Öldrickarn Büttner på att välta sönder konjaksflarran.
Inga sura miner för det inte! Dagmar städar, Lollo dokumenterar/garvar,
och Bernd går och öppnar sig en ny öl, som den glidare han är.
Vi två galanta damer drack lite mer sekt och gled in i dimman
på toaletten för att knäppa lite egobilder.
Ja, det var det. Det blev en bra julafton trots allt och båd' tårkanaler
och magmuskler äro aktiverade. För övrigt har jag tappat min Iphone
i snön någonstans i Tyskland. Hejsvej
'
sunshine
Neheeej. Det är inte jul om en vecka. Det är en fysiskt omöjlighet för tiden att klämma ihop sig bara sådär.
Okej, det är jul. Och för första gången i mitt liv ska det förtäras alkohol på självaste julafton.
Daggi är rolig när hon tagit sig ett par snapsar. Fnissar som en tonåring och gör konstiga rörelser med handen.
Bernd blir en väldigt trött människa. Prinskorvar, köttbullar och lussekatter blir det inte tal om. Nä, kyckling blir det! Om jag förstått det rätt. Köttbullar får jag åka och hämta på IKEA.
Det är kaotiskt på jubbet för övrigt. Kön är, som i föregående stycke, fysisk omöjlig att tränga in i butiken. Lite som med tarmarna i magen knycklar vi ihop en sjuhundratusenmannakö till en orm utbred zickzack genom hela stället. Och vi, the working class heroes i kassan, upprepar oss som ett gäng mödrar om packetering, rosetter, kvitton och fortsatt trevliga dagar. Annars är jag lite kär i den långe brune. Attans att han går på halvtid. När den långe brune kasserar blir det plötsligt så väääääääldigt trångt i kassan att Lollo måste dra hela magen mot hans bakdel varje gång hon ska förbi och hämta grejer. Vilket blir rättså många gånger när man väljer att glömma hälften av grejerna varje gång.
Äter: choklad.
Önskar: sig en Canon PS 95.
Kissar: snart i byxorna.
Pallar: inte trycket mer och tänker gå till sängs.
Aja, men man är väl familjens lilla solstråle.
Okej, det är jul. Och för första gången i mitt liv ska det förtäras alkohol på självaste julafton.
Daggi är rolig när hon tagit sig ett par snapsar. Fnissar som en tonåring och gör konstiga rörelser med handen.
Bernd blir en väldigt trött människa. Prinskorvar, köttbullar och lussekatter blir det inte tal om. Nä, kyckling blir det! Om jag förstått det rätt. Köttbullar får jag åka och hämta på IKEA.
Det är kaotiskt på jubbet för övrigt. Kön är, som i föregående stycke, fysisk omöjlig att tränga in i butiken. Lite som med tarmarna i magen knycklar vi ihop en sjuhundratusenmannakö till en orm utbred zickzack genom hela stället. Och vi, the working class heroes i kassan, upprepar oss som ett gäng mödrar om packetering, rosetter, kvitton och fortsatt trevliga dagar. Annars är jag lite kär i den långe brune. Attans att han går på halvtid. När den långe brune kasserar blir det plötsligt så väääääääldigt trångt i kassan att Lollo måste dra hela magen mot hans bakdel varje gång hon ska förbi och hämta grejer. Vilket blir rättså många gånger när man väljer att glömma hälften av grejerna varje gång.
Äter: choklad.
Önskar: sig en Canon PS 95.
Kissar: snart i byxorna.
Pallar: inte trycket mer och tänker gå till sängs.
Aja, men man är väl familjens lilla solstråle.
jylen ir har
Nej, den är inte helt nedlagd. Den är bara mindre uppdaterad. Typ så.
Berlin i juletider alltså. Weihnachtsmarkts überall, ljusbelysning till den milde grad, 10 centimeter nysnö varenda dag och ungefär 10 minus i kroppen. Utanför är det ännu värre. Ungefär som i Sverige alltså. Välkommen extrema vintrar och heta somrar! Och vad gör vi? Köper ännu mer julebelysning och förorenar jorden lite till. Men en jul utan billiga blinklampor och sprakande trädgårdstomtar är ju inte riktigt jul, det håller jag med om.
Jag jobbar. Jag slår i presenter, doftar väl, sminkar mig med tjusiga sminkprodukter och snor choklad från vår lilla "godisshop" på lagret. Om helgerna bär jag tomteluva. Självfallet har jag varje fredag glömt bort just den detaljen och har för ovanligheternas skull stått och arbetat med en fräck uppsättning två timmar innan tåget går. Förvånar ingen.
Annars verkar det tros att jag gått och blivit ordningssam? Idag glömde jag mitt pass på hemmaplan. Igår glömde jag plånbok och pass på jobbet. Innan dess glömde jag mina proper finbyxor att arbeta i. Brutalt nog var det bara att stövla in på H&M och köpa nya. Köpte skinn istället, mycket sexigare. Och mindre uppskattat av mina chefer. Dagen innan detta, i förrgår bör det bli, hade jag glömt skor att arbeta i. Samma visa där, in på H&M, köpa mig ett par exakt likadana, och ivaj igen. Går bra det här. Men städat har jag gjort! Det är ju bra. Sedan att det var halv fem på morgonen innan arbetsdag, är ju en helt annan visa.
Idag har jag varit och farit. Som vanligt. Farit till min nya skola och tillbaks. Lite presentationer och lite handskakningar har klämts in i planeringen. För er som frågat, er som inte frågat men undrar ändå, och för er som skiter i vilket, informerar jag härmed om att JA, jag går i skolan. Från och med januari. En dag i veckan.
Ett Leonardo da Vinci-projekt drivs. Inom det arbetar vuxna studenter med att kartlägga det svenska skolsystemet (vi har tydligen ett bra ett) och studera det. Det är där jag kommer in. Det är där jag kommer in och briljerar med mina enastående kunskaper om det mesta och lyfter fram Svedala i ett ljus ännu icke skådat av ens Svedala självt. Sedan tänkte jag översätta lite brev också. Ringa ett par svenska samtal och hjälpa till så gott jag kan.
Ska bli mycket intressant. Mycket fint i mitt CV ska det också bli tänkte jag mig.
För mormor, mamma, pappa, farmor och resten av människorna i min forna omgivning som inte har något bättre för sig än att klicka in hit och läsa om lite vad som händer i Berlin, (fastän här aldrig står någonting) tänkte jag köra igång och uppdatera bättre igen.
Inga långa utlägg, men ett par konkreta stolpar om vad som är står på schemat, så att säga. Så har ni något att längta till varje vecka (förutom julafton).
Som avslutning skulle jag vilja dela med mig av en liten kvällstvist ifrån gårdagen. Jag hämtade mig lite fruktsallad från kylskåpet, satte mig i soffan, och frågade Bernd som satt i soffan med sin bruna fleecemorgonrock, om vi möjligtvis hade lite vaniljsås. Bernd kan ingen engelska och är 56 år gammal. "Fuck vaniljsås!" utropade han som om han var pånyttfödd och lutade sig sedan åter tillbaks i soffan och försjönk i dubbade Dr. House. Adios !
Knugen.
Berlin i juletider alltså. Weihnachtsmarkts überall, ljusbelysning till den milde grad, 10 centimeter nysnö varenda dag och ungefär 10 minus i kroppen. Utanför är det ännu värre. Ungefär som i Sverige alltså. Välkommen extrema vintrar och heta somrar! Och vad gör vi? Köper ännu mer julebelysning och förorenar jorden lite till. Men en jul utan billiga blinklampor och sprakande trädgårdstomtar är ju inte riktigt jul, det håller jag med om.
Jag jobbar. Jag slår i presenter, doftar väl, sminkar mig med tjusiga sminkprodukter och snor choklad från vår lilla "godisshop" på lagret. Om helgerna bär jag tomteluva. Självfallet har jag varje fredag glömt bort just den detaljen och har för ovanligheternas skull stått och arbetat med en fräck uppsättning två timmar innan tåget går. Förvånar ingen.
Annars verkar det tros att jag gått och blivit ordningssam? Idag glömde jag mitt pass på hemmaplan. Igår glömde jag plånbok och pass på jobbet. Innan dess glömde jag mina proper finbyxor att arbeta i. Brutalt nog var det bara att stövla in på H&M och köpa nya. Köpte skinn istället, mycket sexigare. Och mindre uppskattat av mina chefer. Dagen innan detta, i förrgår bör det bli, hade jag glömt skor att arbeta i. Samma visa där, in på H&M, köpa mig ett par exakt likadana, och ivaj igen. Går bra det här. Men städat har jag gjort! Det är ju bra. Sedan att det var halv fem på morgonen innan arbetsdag, är ju en helt annan visa.
Idag har jag varit och farit. Som vanligt. Farit till min nya skola och tillbaks. Lite presentationer och lite handskakningar har klämts in i planeringen. För er som frågat, er som inte frågat men undrar ändå, och för er som skiter i vilket, informerar jag härmed om att JA, jag går i skolan. Från och med januari. En dag i veckan.
Ett Leonardo da Vinci-projekt drivs. Inom det arbetar vuxna studenter med att kartlägga det svenska skolsystemet (vi har tydligen ett bra ett) och studera det. Det är där jag kommer in. Det är där jag kommer in och briljerar med mina enastående kunskaper om det mesta och lyfter fram Svedala i ett ljus ännu icke skådat av ens Svedala självt. Sedan tänkte jag översätta lite brev också. Ringa ett par svenska samtal och hjälpa till så gott jag kan.
Ska bli mycket intressant. Mycket fint i mitt CV ska det också bli tänkte jag mig.
För mormor, mamma, pappa, farmor och resten av människorna i min forna omgivning som inte har något bättre för sig än att klicka in hit och läsa om lite vad som händer i Berlin, (fastän här aldrig står någonting) tänkte jag köra igång och uppdatera bättre igen.
Inga långa utlägg, men ett par konkreta stolpar om vad som är står på schemat, så att säga. Så har ni något att längta till varje vecka (förutom julafton).
Som avslutning skulle jag vilja dela med mig av en liten kvällstvist ifrån gårdagen. Jag hämtade mig lite fruktsallad från kylskåpet, satte mig i soffan, och frågade Bernd som satt i soffan med sin bruna fleecemorgonrock, om vi möjligtvis hade lite vaniljsås. Bernd kan ingen engelska och är 56 år gammal. "Fuck vaniljsås!" utropade han som om han var pånyttfödd och lutade sig sedan åter tillbaks i soffan och försjönk i dubbade Dr. House. Adios !
Knugen.
uppmöte
Godkväll.
Här är det inte så förbannat aktivt ser jag. Ajdå.
Det blir lite så när "the real life" väger tyngre än Blogg.se.
Är det nu meningen att jag ska skriva ner allt jag gjort sedan sist jag skrev? Nej, det känns orimligt.
Däremot skulle jag kunna berätta att jag varit på resa med andra utbytesstudenter här i Tyskland. Vi sov på hotell, vandrade till sevärdigheter och slott, klubbade, och hade det som på kollo. Ni vet, frukost tillsammans, sömn tillsammans, alkohol tillsammans, livet tillsammans. Fyra dagar. Fyra dagar, tre nätter, 7 timmars sömn.
Kan ju bara gå åt piparsvängen. På ett bra vis, såklart. Det var en fantastisk resa helt enkelt, och återträff innan Münchenresan i maj äro spikad.
Och som ni säkert redan genom Fasseboken fått nys på, har vi jobb. Jomenvisst, inte Netto eller något annat deprimerande ställe, utan parfymeri/kosmetikeri! Kedjan är ohyggligt stor och sträcker sig ända bort till USA.
Har fulltid hela december, och det blir första gången jag jobbar fulltid så länge. Längtar. Människorna där är (vad jag hittills fått se) härliga, och julstressen är något för sig.
Julstressen ja, nästa vecka öppnar Julmarknaderna. Julmarknad i Berlin, wow. Något säger mig att det blir annat än julskyltningen i Hässleholm (än om mormor Herthas köttbullar inte finns tillgängliga). Än om jag råkar gläda mig åt detta, är det inte höjdpunkten för nästa vecka. Nej, det finns bättre. MOSTER KOMMER PÅ BESÖK! Åh vad Lollo längtar. Tillsammans gör vi tre dagar här i staden, och sover två nätter på hotell. Mångstjärnigt till och med. Vad visar man på tre dagar? Inte en aning. Det är ju ingenting. Men det är någonting. Någonting som är fetinringat i kalendern.
puss på er, önskar Lollo
Här är det inte så förbannat aktivt ser jag. Ajdå.
Det blir lite så när "the real life" väger tyngre än Blogg.se.
Är det nu meningen att jag ska skriva ner allt jag gjort sedan sist jag skrev? Nej, det känns orimligt.
Däremot skulle jag kunna berätta att jag varit på resa med andra utbytesstudenter här i Tyskland. Vi sov på hotell, vandrade till sevärdigheter och slott, klubbade, och hade det som på kollo. Ni vet, frukost tillsammans, sömn tillsammans, alkohol tillsammans, livet tillsammans. Fyra dagar. Fyra dagar, tre nätter, 7 timmars sömn.
Kan ju bara gå åt piparsvängen. På ett bra vis, såklart. Det var en fantastisk resa helt enkelt, och återträff innan Münchenresan i maj äro spikad.
Och som ni säkert redan genom Fasseboken fått nys på, har vi jobb. Jomenvisst, inte Netto eller något annat deprimerande ställe, utan parfymeri/kosmetikeri! Kedjan är ohyggligt stor och sträcker sig ända bort till USA.
Har fulltid hela december, och det blir första gången jag jobbar fulltid så länge. Längtar. Människorna där är (vad jag hittills fått se) härliga, och julstressen är något för sig.
Julstressen ja, nästa vecka öppnar Julmarknaderna. Julmarknad i Berlin, wow. Något säger mig att det blir annat än julskyltningen i Hässleholm (än om mormor Herthas köttbullar inte finns tillgängliga). Än om jag råkar gläda mig åt detta, är det inte höjdpunkten för nästa vecka. Nej, det finns bättre. MOSTER KOMMER PÅ BESÖK! Åh vad Lollo längtar. Tillsammans gör vi tre dagar här i staden, och sover två nätter på hotell. Mångstjärnigt till och med. Vad visar man på tre dagar? Inte en aning. Det är ju ingenting. Men det är någonting. Någonting som är fetinringat i kalendern.
puss på er, önskar Lollo
hallo ewen
Igår satt vi och fikade i Friedrichsviertel och njöt av det underbara höstvädret. Hade precis varit på mitt potentiella arbete och snackat. Jo, det är faktiskt så, att det kan gå åt helvete med jubbet. Min lilla uppgift kommer nämligen att gå ut på att råda kunder till smink och parfym. PÅ TYSKA! Jag kan inget om parfymers nötiga dofter eller deras övertoner. Eller vad det nu kan tänkas heta. Ser inte ljust ut. I vilket fall ska jag prova nästa helg. Blir rädd bara jag tänker på det faktiskt. Imagine yourself..
Nåväl, när vi satt där och hade det som mysigast ringde Tom och tyckte att nu var det Halloweenfest för hela slanten.
Bråttom blev det (som alltid när jag råkar vara i farten) men jag meckade det. Plötsligt var jag och mina svarta ögonlock påväg till fest här i Neuenhagen. Jag, Tom och Helge. Jag berättade för Helge att i MITT land minsann, har vi en å med samma namn som det han innehar. Fränt tyckte han.
Kvällen var fantastiskt fin och jag lärde mig att spela Bierball. Prova ej hemma.
Annars händer det ganska mycket. Många bollar i luften och många problem & planer. Lite läskigt och lite spännande. // Lollo, Världen
Fina kostymer på samtliga. Utom mig. Kan ni förresten gissa ålder på dessa?
Tom, en redig man. Öl och vapen - whooooooh
Också Lollo som dricker Jägermeister ur äkta horn. icke nådigt
till din tjänst
Ändrar tillbaka mig! Ändrar mig och börjar tokblogga! Två inlägg på en kväll är icke dåligt av en som mig.
Jag är frustrerad. HUR kunde jag vara så blind och blåögd? Kuriosa: blåögda och blonda (som jag faktiskt är här) är relativt ovanliga i Tyskland. -Anyway! Idag missade jag värsta erbjudandet.
I mina knästrumpor och höga skor trippade jag själv mot stationen på Alexanderplats då jag lämnat Jackie på Zara för vidare byxprovning. Ja, där gick jag och var rättså nöjd med tillvaron. Någon stod på fel håll i folkströmmen och jag tyckte allt att han spanade. Visst gjorde han? Eller? Skitsamma var det, för jag skulle hinna till tåg och gud vet vad. Men jo, han mötte upp mig i mitt språng och sa "Hej, du ska få en fribiljett till Felix" och log. (Jävlar vad snygg han var)
En porrbar på andra sidan Ryssland ja, tänkte jag blixtsnabbt och sa vänligt och lite förnärmat "Nej tack", möttes av en gapande mun och ögonbryn uppe på skalpen, och började stega vidare. Bakom mig hörde jag ett "Men det är ju Felix?"
Tåget hann jag med och det var en behaglig åktur, ett äventyr i sig. En zoologisk tur med hundar och resten av all världens farliga rovdjur. Därefter kom o-turen. Nej, inte därefter, men nu, precis nu för cirka tio minuter sedan, då jag läste lite om Berlin. Lite om nattlivet och lite om..
"...ett av de lite finare ställena är Club & Restaurang Felix (lite finare och dyrare men där kan man garanteratblablablabla.."
LOLLO DITT JÄVLA PUNGHUVUD DU TACKADE NEJ TILL EN FRIBILLE !!
Svär och har mig, men det är befogat i livskriser som denna.
Vad pysslar jag med egentligen? Alla bra handlingar kommer man ju på i efterhand. Jag skulle självklart stannat och sagt "Yeah baby, I'll be there, for your service!", eller något annat förförande. Eller kunde jag varit lite trevligt och tagit det jävla kortet, bara för att göra honom glad. Han gjorde ju sitt jobb och delade ut fribiljetter till de han ansåg kunde behöva sådana, antar jag. Nåväl, gjort är gjort. Eller, ogjort. Mitt livs fräckaste utenatt är ju bara ivägflugen som på vingar. Jag har ju annat för mig. Kan ju sitta och äta chokladpraliner i soffan mellan Daggie & Bernd i helgen istället. Går precis lika bra.
De där knästrumporna alltså. Ska ha dem på mig imorgon också och hoppas på lycka precis där, precis så, fast med en hint av normalbegåvning.
http://www.ota-berlin.de/blog/berlin-general/2009/07/07/felix-the-flashiest-and-richest-club-in-berlin/
Amen fattar ni ?
Jag är frustrerad. HUR kunde jag vara så blind och blåögd? Kuriosa: blåögda och blonda (som jag faktiskt är här) är relativt ovanliga i Tyskland. -Anyway! Idag missade jag värsta erbjudandet.
I mina knästrumpor och höga skor trippade jag själv mot stationen på Alexanderplats då jag lämnat Jackie på Zara för vidare byxprovning. Ja, där gick jag och var rättså nöjd med tillvaron. Någon stod på fel håll i folkströmmen och jag tyckte allt att han spanade. Visst gjorde han? Eller? Skitsamma var det, för jag skulle hinna till tåg och gud vet vad. Men jo, han mötte upp mig i mitt språng och sa "Hej, du ska få en fribiljett till Felix" och log. (Jävlar vad snygg han var)
En porrbar på andra sidan Ryssland ja, tänkte jag blixtsnabbt och sa vänligt och lite förnärmat "Nej tack", möttes av en gapande mun och ögonbryn uppe på skalpen, och började stega vidare. Bakom mig hörde jag ett "Men det är ju Felix?"
Tåget hann jag med och det var en behaglig åktur, ett äventyr i sig. En zoologisk tur med hundar och resten av all världens farliga rovdjur. Därefter kom o-turen. Nej, inte därefter, men nu, precis nu för cirka tio minuter sedan, då jag läste lite om Berlin. Lite om nattlivet och lite om..
"...ett av de lite finare ställena är Club & Restaurang Felix (lite finare och dyrare men där kan man garanteratblablablabla.."
LOLLO DITT JÄVLA PUNGHUVUD DU TACKADE NEJ TILL EN FRIBILLE !!
Svär och har mig, men det är befogat i livskriser som denna.
Vad pysslar jag med egentligen? Alla bra handlingar kommer man ju på i efterhand. Jag skulle självklart stannat och sagt "Yeah baby, I'll be there, for your service!", eller något annat förförande. Eller kunde jag varit lite trevligt och tagit det jävla kortet, bara för att göra honom glad. Han gjorde ju sitt jobb och delade ut fribiljetter till de han ansåg kunde behöva sådana, antar jag. Nåväl, gjort är gjort. Eller, ogjort. Mitt livs fräckaste utenatt är ju bara ivägflugen som på vingar. Jag har ju annat för mig. Kan ju sitta och äta chokladpraliner i soffan mellan Daggie & Bernd i helgen istället. Går precis lika bra.
De där knästrumporna alltså. Ska ha dem på mig imorgon också och hoppas på lycka precis där, precis så, fast med en hint av normalbegåvning.
http://www.ota-berlin.de/blog/berlin-general/2009/07/07/felix-the-flashiest-and-richest-club-in-berlin/
Amen fattar ni ?
chacha
Har angrat mig. Detta ska bli en modeblogg, och denna modebloggen avslutar sin karriär som rese-livs-matablogg. Jag ska säga "Chacha" innan varje inlägg, jag tänkte ta en "outfit-bild" varenda morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll, och sedan ska jag börja powerwalka ocksa. Ja det ska jag. Fan vad bra detta blir. Sa blir jag rik och kan ga pa tyska Blog awards.
Det jag vill fa sagt är, att jag älskar mig nya tröja och den verkar tycka skapligt bra om mig ocksa.
Hej renen.
det går bra nu petter
Vad hände? Gled på räkmacka gjorde Lollo och fick jobb
på en av Tysklands största kosmetik- parfymerikedjor!
klubbandin
Igår var det utgång som stod på schemat. Jag kan inte sammanfatta kvällen. Den var så sjuk. Vi provade tre barer innan Soda Club. Vi drack så för många cocktails. Vi träffade så många människor. Vi skrattade så mycket. Vi dansade till klockan åtta imorse. Vi svor på att göra om det.
Bildbomb dåra.
Serverade oss medtagen alkohol på en uteservering. Prova ICKE hemma!
Garvet!
Nästa bar. Goda drinkar och puffar att sitta i om man ville. Det ville vi.
Sedan ville vi upp igen..
Mötte upp våra två bögkompisar in the Subway. Här posar Leon och Lollo.
Bögarna drog in på Soda och vi skulle bara plocka ut lite pengar.
Inte då. På vägen dit blev vi indragna på Bad Taste-party och där
vi svängde våra lurviga en sväng. DET var roligt!
Tjugofyra bravader senare (lite får hållas hemligt) klubbade vi som aldrig förr.
Tre våningar. En våning för techno, en för rock och en för uptodate-music.
Harrys, släng dig i väggen.
Min kommentar här får nog bli "HAHAHAHAHA". Eller håller jag tyst.
.
Nej men jag håller tyst här också tror jag.
Fyfan vad roligt jag hade. Vi hade. Alla hade. Ni skulle bara veta.
Jag håller här för idag, och hoppas jag kunnat återge en liten skvätt
av hur oreglerat det gick till. Hemma var man tio imorse. Lite trött då.
Sov två timmar och sedan skulle man vandra på muséum. perfekt
titeln
Dagen igår. Dagen jag stoppar ner i min lilla minneslåda. Skulle jag någonsin publicera en bilderbok om mitt år i Tyskland skulle en bild från dagen igår vara titeln på min bok. Den skulle prägla händelseförloppet.
Till att börja med, tog jag och Jackie oss en promenad i rikting Starbucks. Varför benen alltid bär ditåt vet man inte, men så blir det gärna. En Chailatte för moi, och en mixomaxaschrimpfaluskanågot för henne. Ju svårare dryckesnamnet är att uttala, desto dyrare är den, har jag efter lite erfarenhet kommit fram till.
Låt oss sitta ute, tyckte vi. Det gjorde vi. Med vantar, halsduk och filtar satt vi där, i blåsten, i stressiga Berlin.
Latten var godare än vanligt och vinden hårdare än vanligt. Soligt var det inte heller. Men vad gjorde väl det?!
Man kan fika på två sätt. Nej, man kan fika på artonmiljarder sätt, men huvudkategorierna är två.
Antingen köper man sin dricka (och macka, om man så önskar. Kaka går också bra) och dricker den. Sedan kan man säga; "Jag har fikat." utan att ljuga.
Man kan även köpa sin dricka (och macka, om man så önskar. Kaka går också bra) och dricka den. Utöver det sitter man och njuter av att man har det så bra att man kan lägga någon timme av sitt liv till att bara njuta. Man fångar dagen och man pratar om vad man kan tänkas vilja prata om. Igår jämförde vi våra liv. Hon har hushållerskor och chaufför. Vet inte hur man tar bussen. Jag har tagit bussen på egen hand sedan jag var..Ja, det minns jag inte nu. Det var häftigt. Två så olika liv, på varsin sida av jordklotet, är plötsligt ett gemensamt leverne på en uteservering utanför Starbucks. Fantastiskt ändå..
Det var en av tre favoritsaker från gårdagen. De andra två tänker jag inte berätta. Då blir detta en dagbok.
Men wow, vad glad jag var när jag mitt i natten satt på S-bahn hem. Perfekt torsdag i Berlin.
tänkte Lollo.
917364
724988
684243
Till att börja med, tog jag och Jackie oss en promenad i rikting Starbucks. Varför benen alltid bär ditåt vet man inte, men så blir det gärna. En Chailatte för moi, och en mixomaxaschrimpfaluskanågot för henne. Ju svårare dryckesnamnet är att uttala, desto dyrare är den, har jag efter lite erfarenhet kommit fram till.
Låt oss sitta ute, tyckte vi. Det gjorde vi. Med vantar, halsduk och filtar satt vi där, i blåsten, i stressiga Berlin.
Latten var godare än vanligt och vinden hårdare än vanligt. Soligt var det inte heller. Men vad gjorde väl det?!
Man kan fika på två sätt. Nej, man kan fika på artonmiljarder sätt, men huvudkategorierna är två.
Antingen köper man sin dricka (och macka, om man så önskar. Kaka går också bra) och dricker den. Sedan kan man säga; "Jag har fikat." utan att ljuga.
Man kan även köpa sin dricka (och macka, om man så önskar. Kaka går också bra) och dricka den. Utöver det sitter man och njuter av att man har det så bra att man kan lägga någon timme av sitt liv till att bara njuta. Man fångar dagen och man pratar om vad man kan tänkas vilja prata om. Igår jämförde vi våra liv. Hon har hushållerskor och chaufför. Vet inte hur man tar bussen. Jag har tagit bussen på egen hand sedan jag var..Ja, det minns jag inte nu. Det var häftigt. Två så olika liv, på varsin sida av jordklotet, är plötsligt ett gemensamt leverne på en uteservering utanför Starbucks. Fantastiskt ändå..
Det var en av tre favoritsaker från gårdagen. De andra två tänker jag inte berätta. Då blir detta en dagbok.
Men wow, vad glad jag var när jag mitt i natten satt på S-bahn hem. Perfekt torsdag i Berlin.
tänkte Lollo.
917364
724988
684243
